På Luciadagen fanns marschaller längs Klara Sjö. Denna sträcka är nog den mest joggingtäta i hela Stockholm och här har jag sprungit till arbetet praktiskt taget varje dag under flera år.

Äntligen! Idag passerade jag 500 mil räknat sedan årsskiftet. Men det satt långt inne.

När jag för drygt ett år sedan fick beskedet om att jag hade artros i ett knä  var utsikterna inte särskilt goda att jag skulle komma tillbaka. Men lite av ett mirakel inträffade och jag är i full sving igen.

Ändå är jag förvånad att jag klarade 500-målet. Jag har ju haft löpstopp under cirka en månad, haft långa perioder med måttlig löpning på cirka 5 mil i veckan. Men jag har också gjort några långa löp, t ex Kiel-Fredrikshamn, Mälaren Runt och haft flera 15-milaveckor.

Årsdoser på över 500 mil är långt för de flesta joggare. Ibland brukar jag roa mig med att kolla hur mycket en del elitlöpare springer. Då blir jag glatt överraskad. Jag vet att jag i antal mil räknat faktiskt springer mer än några av Sveriges tio snabbaste på maraton! Men jämförelsen är ändå lite fåning- de kör mycket hårdare pass med intervaller etc, jag bara mal på med mina mil. Men ändå tror jag att den svenska eliten borde träna mycket mera mängd.

Med två veckor kvar på året lär 2013 sluta på cirka 520 mil, väsentligt mindre än "normalt". Mitt snitt under de senaste elva åren ligger på 675 mil med en topp på 948 mil. 2013 blev det tolfte året i följd med över 500 mil. Det om något är jag stolt över!

Här ett diagram över träningsmängden uttryckt i mil per år:

Keep on running!

Mot Vallentuna. Tulpanvägen heter den här skogsbilvägen norr om Kallhäll. Jag tog pendeln till Kallhäll för att kunna springa på helt nya ställen. Turen blev 31 km och avslutades med lunch och bastu. Simhallen har ingen pensionärsrabatt men jag får ungdomspris!

-Du som är pensionär måste väl ha hur mycket tid som helst för löpning?

-Nej, faktaiskt inte. Det var bättre när jag arbetade, klagar jag.

Det finns allltid tid för en löprunda. Jobb, barn och familj är ingen "ursäkt". Gillar du löpning är det bara att springa. Det gäller även den mest upptagne personen, statsministern eller verkställande direktören för att nämna några. "Just do it", som Nike säger i reklamen.

Allt handlar om att disponera sin tid rätt. För mig är det obegripligt att så många här i Stockholm tar bilen eller åker kollektivt till jobbet när man lika gärna kan springa. Ofta kommer du snabbare fram, får motionen gratis och sprarar dessutom enormt med pengar. Jag gissar att en stor del av arbetspendlingen med bil är fullständigt onödig.

Inte tog jag bilen till jobbet (hade förresten ingen), sprang praktiskt taget varenda dag till och från tidningen under minst 20 år. Jo, jag bodde då som nu i Stockholms innerstad och det var nära till jobbet. Men hade jag haft 2 mil hade jag sprungit ändå, i alla fall ena vägen. Och hade jag varit lite mer klartänkt i början hade nog också dagislämningen och hämtningen skett med joggingvagn.

Nog är det förvånande att inte fler springer till jobbet? Jag har hört massor av bortförklaringar, även från inbitna löpare. Det gäller bara att få till rutinerna. De flesta kan, jag lovar. Och nog vore det skönt att slippa träningen på kvällen och helgerna när familj och annat pockar på ens uppmärksamhet?

Vi har sett ett uppsving för cyklandet i Stockholm. Jag tror vi kommer att få se samma boom för "transportlöpning" till arbetsplatserna. Så i år blir det jogginryggsäckar under vår julgran.  Oj, det skulle jag kanske inte ha avslöjat!

Belöningen efter 28 km i regnet- en runsten vid infarten till Vallentuna (Lindö Gullbron). Texten på stenen lyder: Ulvs arvingar i Lindö låta resa dessa stenar efter sin fader och broder och gjorde bron. Visäte högg".

På tal om att avslöja. Nu när jag slutat på SvD vågar jag säga att en del av min löpning bekostades av tidningen. I löneförmånen ingick att jag varje dag fick ta en timmas extra lunch, alltså utöver den ordinarie lunchtiden, för att springa. Inget löneavdrag gjordes och värdet av den här skattefria löneförmånen uppskattar jag till ett par hundra tusen kronor. Halvmaror på luncherna var ingen ovanlighet! Och i regel blev det 3-4 löpturer per dag: till jobbet, hem på lunch, tillbaka till arbetet och sedan hem på kvällen.

Med ett sådant upplägg var det lätt att komma upp i relativt höga veckodoser. Ofta behövde jag inte ens träna på fritiden. Nu som pensionär borde jag ju ha ännu mera tid för träning. Och så är det. Men jag har fått allt svårare att motivera mig till att köra dubbelpass. För att inte gå ner nämnvärt i träningsmängd har passen istället blivit längre.  Men att springa 15-25 km mer eller mindre varje dag är betydligt jobbigare än att springa två pass där det ena kanske är 5-10 km och det andra 15-20.

Du som vill komma upp i mängd råder jag att börja med dubbelpass några gånger i veckan. Skonsamt, och det ger resultat på långloppen. Men knappt några av mina löparbekanta springer dubbelpass trots att "alla" vet att det är antalet mil som ger resultaten.

För egen del blev det 152 km denna vecka. Får nu dra ner på mängden så jag inte är utmattad när nästa Bore Cup-tävling går.

Keep on running!

"Löparskor ska inte tvättas i maskin. Använd inte sköljmedel vid tvätt av löparkläder. Löparskor håller 150 mil". Tvärsäkra uttalanden från butiker och fabrikanter men vad är egentligen sant?

Min erfarenhet är att man kan ta ganska lätt på skötselråden. De är sällan direkt felaktiga men ofta överdrivet försiktiga. Ungefär som bäst före-datum på maten. Den oerfarne löparen får betala dyrt medan vi som hållit på några år inser att saker och ting håller mycket längre än vad fabrikanterna vill få oss att tro.

Först det där med sköljmedel/mjukmedel. På Rosa Panterns blogg http://panternrunning.wordpress.com/ gavs nyligen rådet att tvätta joggingkläderna i sköljmedel. Jag blev nyfiken, misstänkte att rådet var galet och kontaktade två stora tillverkare av sköljmedel. Svaren var rätt likartade och så här skrev Unilever:

-Många funktionsplagg fungerar bäst utan sköljmedel. Det bästa är att alltid följa tvättrådet. Plagg som ska tvättas utan skölj/mjukmedel är ofta märkta med den informationen.

Men vad händer om man ändå använder sköljmedel till funktionskläder? frågade jag.

-Då försämras fukttransport och vattenavvisning men plaggen går inte sönder eller någonting, det är bara funktionen som försämras lite grann. Sköljmedlet är nästan som ett balsam som lägger sig på textilfibrerna.

Jag är beredd att tro Unilever. En fabrikant som inte vill sälja till alla måste nog anses trovärdig. Själv har jag dock ingen erfarenhet av sköljmedel.

Den korta livslängden på skor är däremot rena nyset (i alla fall för icke rena nybörjare). Själv springer jag minst tre gånger mera i varje par än vad skoföretagen vill men jag alternerar mellan massor av skor och modeller. Och självklart tvättar jag skorna några gånger om året i tvättmaskin, något man absolut inte får göra. Roade mig med att läsa hemsidorna för jättar som Brooks, Nike, Salomon m fl och alla avråder från maskintvätt, varmt vatten och skrubba med borste är vad som gäller. Nike gick längst med att man skulle torka med trasa och använda kallt vatten!

Keep on running!

Det var inga problem att springa hem  med en gran i kärran. Observera de blågula vantarna! I bakgrunden Karlbergs slott.

Min joggingvagn har nästan lika bra lastkapacitet som en småbil. Det gick idag i alla fall enkelt att frakta hem en julgran från Bromma.

Det bästa jag vet är smågalna löpuppdrag. Så när jag såg en annons från Bauhaus om att man sålde Kungsgranar för 299 kr tändes en idé. Byggvaruhuset låg en halvmil utanför stan men det spelade ingen roll, man kunde ju alltid ta en omväg så det blev en halvmara . . .

Ett riktigt kap må jag säga. Eller var det den sedvanlig löparrabatten jag fick? Jag behövde bara betala 99 kronor för denna ståtliga gran och dessutom fick jag ett par stickade blågula vantar på köpet. Och 40 kronor gick  till något behjärtansvärt ändamål. Det måste vara 100 år sedan jag kom över en så billig gran. Förresten, vad betalade du för din?

Keep on running!

Fördelen med ett vinterbad efter bastu är att det inte blir någon eftersvettning. Bilden från en isfri Källtorpssjön vid Hellasgården. Enligt hemsidan var vattentemperaturen 2 grader.

Först drygt en halvmara i glada vänners lag, sedan bastu och bad i Källtorpssjön och avslutning med kycklinggryta och ris på Hellasgården. Kan en regnig lördag bli bättre?

Jag har varit på många gemensamhetslöp och alla har sin charm. Idag var det Arne Sköldén och Mats Dänsel som på Facebook bjöd upp till  22 km i Nackareservatet. Tolv personer kände sig kallade, vi fick en lugn och trevlig tur på kuperade stigar och vägar, vi snackade hela tiden och jag tror först det var vid hemkomsten alla insåg att det måste ha duggregnat större delen av tiden. Skönt då att ha en bastu att fly till. Visste du förresten av Svenska Turistföreningen tagit över anläggningen?

Kort paus för truppen efter cirka 15 km löpning. Männen i röd jackor i förgrunden är från vänster Mats Dänsel, Arne Sköldén och Erik (min son).

Här banan vi sprang: http://www.gpsies.com/map.do?fileId=lroorejfuelpe

Keep on running!

Några tappra löpare från Vallentuna FK som provsprang Nyårsloppsbanan. Från vänster Uffe, Björn, Caroline och Micke.

Avsluta året med en tävling? Då passar Nyårsloppet i Vallentuna perfekt.

Nyårsloppet den 31 december är en av de äldsta löpartävlingarna i Stockholmsområdet, nu inne på det 32:a året. Det arrangeras av min egen klubb, Vallentuna FK (5 km, 10 km och ett barnlopp på 2 km).

I år blir det premiär för mig och idag var vi några löpare som testsprang banan. Det finns några backar men slingan på 5 km är ändå rätt lättsprungen. Trots det blev jag präktigt trött i ett  tempo på 4.30-4.40. Det var länge sedan jag gjorde milen under 40 minuter så klarar jag 45 minuter får jag vara nöjd.

Här mer infor om loppet: http://www.vallentunafriidrott.se/

Keep on running!

Rätt val bland godisskålarna! Skumtomtar har ännu inte blivit dopingklassade men det är en tidsfråga innan WADA förbjuder preparatet. Låter man en skumtomte smälta i munnen varar den i 8-9 km innan påfyllning krävs. Bilden från Ulla Lembkes baklucka vid depåstopp 1 i Söberg, Sollentuna.

Cola, kaffe, buljong, russin, bananer, chips och bullar är bra löparmat. Till listan kan nu läggas skumtomtar- rena raketbränslet för trötta ultraben!

-Ta nu inte för många skumtomtar, förmanade hustrun mig innan jag i ottan stack iväg på Årets Sista Långpass, ett 60 km långt gemensamhetslöp signerat paret Ulla & Peter Lembke.

Lite vild och busig tog jag fyra skumtomtar ur Ullas godisskålar vid första depåstoppet. Jag hade då legat i "snabbaste" gruppen som skulle hålla ett tempo på 6,15. Jag är novis på ultralöpning och tyckte därför att en sådan fart kändes ganska långsam. Jag märkte direkt hur tomtarna i magen protesterade och krävde ett lite högre tempo för att det skulle råda fortsatt julefrid. Men tomtarna fick lugna sig. Jag hängde istället på en liten utbrytargrupp på fyra ultrarävar, som malde på i sitt vägvinnande tempo.

Gulgrönt är tydligen årets modefärg bland löpare som vill synas.

Josef, Jesusbarnet och de vise männen.  Vi är hungriga! Kö av löpare på Max i Barkarby. Klicka på bilderna för större storlek!

Vi i utbrytargruppen var först till Max i Barkarby men buffelhjorden var oss hack i häl och snart var restaurangen fullsatt med trötta, svettiga och hungriga löpare- kanske inte ställets favoritgäster. Men ingen gulklädd sågs göra ett tröjbyte ute bland borden (Peter Lembke hade innan vi startade uppmanat oss att eventuella ombyten måste ske på toaletten eftersom gäster ifjol klagat).

Det var efter 40 km, vid sista depåstoppet  i Hässelby, det började hända grejer. Tre nya skumtomtar grävdes fram ur Ullas askar i bakluckan på Toyotan (jag tog väl inte för många nu och berövade övriga löpare lite tomteglädje?). Första tomten las på tungan för att smälta, snart kom krafterna åter och jag kunde höja tempot från 6.15 till cirka 5 min per kilomter. Inget ylande hördes från ultrarävarna bakom, som verkade hålla sitt tempo. Det var visserligen ingen tävling men skulle jag klara att hålla mitt tempo de återstående två milen in till Slussen?

Jodå, det kändes lätt idag trots motvinden och regnet sista biten och jag gav en tacksamhetens klapp på tomtemagen och la efter 8 km in en ny skumtomte på tungan, det var så länge en tomte varade i munnen. Jag hade bränsle hela vägen in mot mål och började nu känna mig segerviss. Men mitt på Norr Mälarstrand fick tomtarna skrämselhicka- två snabba ultrarävar hade hunnit upp mig! Hade de också tankat raketbränslet? Rävarna presenterade sig som Johan och Tobias men det var snälla rävar. De satte inte tänderna i detta lättfångade byte, ett snart 66-årigt skadeskjutet vilt, utan gav mig allt stöd jag behövde de sista kilometrarna in mot mål. Vi kunde hålla riktigt hyggligt tempo kanske det högsta jag höll denna dag.

För första gången under alla mina Årets Sista Långpass nådde jag Slussen innan det blivit kolmörkt. Klockan på Katarinahissen visade 15.07 och min gps talade om att jag varit ute 6 timmar och 39 minuter, avverkat 59,5 km och hållit en snitthastighet på 8,9 km/tim, inräknat alla stopp. Då kände jag mig inte det minsta skadeskjuten och började yla- av glädje!

Äntligen i mål. Johan, Tobias  och jag har nått Slussen efter cirka sex mils löpning.

Klockan är 08.30 och 150 (!) löpare har samlats på Slussens t-banestation för att springa en runda på 6 mil. Gissningsvis klarade hälften av löparna detta. På bilden syns i mitten Daniel Becker (i gul tröja), flanakerad av Peter Lembke och Peter Nilsson längs till höger, alla var farthållare.

Vi ses väl på Nyårsloppet i Vallentuna den 31 december? Här info om loppet: http://www.nyarsloppet.nu/

Keep on running!

Årets sista dag slutade synnerligen trist. Efter att ha blivit kvitt artrosproblemen i knät verkar jag nu ha dragit på mig en ny skada; ont i rumpan.

Även den här skadan kom väldigt plötsligt. Jag kände av lite kvällen innan  med ömhet i övre vänstra skinkhalvan strax nedanför ryggslutet. Ischias? var första reaktionen. Men jag tyckte nog att  symptomen verkade bekanta. Kanske är det piriformis syndrom, något jag drabbades av 2009? I bästa fall är det bara en muskelsträckning. Jag vet helt enkelt inte. Det positiva är att jag inte har ont när jag sitter, något man annars har vid just piriformis syndrom. Och nu är ömheten på vänster sida, förra gången var det höger och djupt in i rumpan.

Idag skulle jag ha tävlat i Nyårsloppet, 10 km i Vallentuna. Jag åkte ändå upp, bytte om och joggade ett varv runt banan (5 km). Eftersom det inte kändes riktigt bra ställde jag in. Men det var först på hemresam värken satte in.

Nu ska jag väl inte kasta yxan i sjön. Pågående Bore Cup och Floridalöpet i slutet av januari är dock i fara men förhoppningsvis inte coast to coast i april. Nu får sjukgymnast konsulteras och ny rehabträning ta vid. Oron finns ändå där och frågan är om jag ska komma tillbaka.

20013 slutade alltså dystert men blev ändå ett någorlunda bra löparår.  Året slutade på 532,6 mil, tolfte året i följd med över 500 mil. Jag hann tillsammans med min bror Jan göra två långa löpningar i Tyskland och Danmark, springa runt Mälaren och springa en mara och en halvmara (3.32 resp 1.34) vilket placerade mig bland de tio snabbaste i åldersklassen på de två distanserna.

Keep on running!

På väg mot bastun i Västertorps simhall. I jogginvganen har jag ombytet.

Falskt alarm. Det här var nog det kortaste skadeuppehåll jag någonsin haft- nu är det full fart framåt igen.

Nej, skadan bak i rumpan var tydligen inget allvarligt, troligen bara en muskelsträckning efter för flitig rehabträning hemma. En dags löpuppehåll var allt som krävdes. Jag började springa lite försiktigt igår och idag sprang jag 14 km utan några känningar. Men jag ska ta det försiktigt den närmaste tiden.

Ändå förvånad att jag inte läste av signalerna bättre. Träningen hade inte ändrats på något sätt så det borde inte vara något allvarligt. Normalt inträffar ju skador när man snabbt ökar träningsmängd, intensitet eller ändrar träningsform. Ja, det var  i så fall kanske det där sista det hängde på- gymmet hade varit stängt under jul och nyår så jag plockade fram viktmanschetten och körde som en galning med mina benlyft. Det skulle jag alltså inte ha gjort.

Nu när jag kan springa igen känns det som jag fått en försenad julklapp. Ja, förresten två stycken. Finfina pensionsutbetalningar väntar 2014- tjänstepensionerna och det privata pensionssparandet har ju gått som tåget (obs inte SJ) när Stockholmsbörsen stigit med 23 procent. Dessutom råkade jag pricka in "rätt" fonder i premiepensionssparandet varför även den allmän pension stiger i år. Så trots att bromsen slagit till är det nog inte så synd om landets pensionärer även om inte alla får det ekonomiskt bättre 2014. Men de som haft någorlunda bra jobb och tjänstepensioner behöver inte oroa sig.

Maran i Barcelona beskrivs som "snabb"- den relativt flacka banan och temperaturen bidrar.

Styrkt av detta bokade jag häromdagen en resa till Barcelona Marathon den 16 mars. Målet är att där göra en bra tid och placera mig högt på Sverigebästalistan 2014 i klassen M65. Det är nästan sista chansen i år eftersom jag har ett coast to coast som väntar. Efter sådana blir man riktigt lusig. Imorgon födelsedag, usch 66 år.

Keep on running!

Lennart Klingenstierna tävlar för Vallentuna FK. Bilden är från hans blogg och sedan den togs har han kapat minuter på milen och säkert också kapat ett och annat kilo!

En löparblogg ska naturligtvis handla om löpning. Men för att den ska lyfta måste den innehålla något mera. Som moralfrågor till exempel.

Moraltanter har vi hört talas om. Moralgubbar är sällsyntare. Till den senare skaran vill jag räkna in Lennart Klingenstierna från Vallentuna, en ambitös 42-årig motionslöpare, som bloggar under http://milen-sub40.blogspot.se/ .  Begrepp som rätt och fel förekommer ofta i hans blogg. Det handlar då inte bara om löpning utan även vad som passar sig utanför joggingspåret.

Nu senast skrev han om "småfuskarna", löpare som på tävlingar genar i kurvorna, springer över gräsmattor och vinner några meter.

-Jag är en ganska principfast person. Jag fuskar inte, skrev han och debatt utbröt. Efteråt var han i nästan "choktillstånd" över att så många tyckte det var ok att tänja lite på reglerna (om det nu finns några klara regler).

Tidigare har det bland annat handlat om det lämpliga med att ha reklam på bloggen och bli sponsrad med diverse löparprylar och skriva om grejerna. Senast gällde det Airia som ville att Lennart skulle provspringa denna sko, som snart lanseras. Mängder av andra blogagre fick samma erbjudande- principfaste Lennart tackade nej medan övriga svalde betet och skrev spaltmeter om skon trots att de inte ens testat den.

Heder åt en så principfast man! Jag gillar den där gammaldags (?) moralen, det lite Lutherska. Det är så lätt att bara jamsa med, vara okritisk och tycka allt är kul. Men vi som läser alla dessa okritiska bloggar- kan vi lita på vad som står i dem när folk är mer eller mindre köpta? För att balansera den här texten ska i ärlighetens namn tillfogas att Lennart och jag tävlar i samma klubb.

När jag arbetade som journalist hade jag vissa krav att följa; bland annat att vara objektiv, höra bägge parter, inte utnyttja min ställning som journalist för egen vinning etc. Privatbloggaren har i vissa avseenden en friare ställning, självklart kan han eller hon vara subjektiv, det kan öka läsvärdet. Och man kan ha hur mycket textreklam som helst och ge sjutton i alla journalistiska principer även om man inte får skriva vad som helst. Risken är dock att trovärdigheten blir låg. Därför kan det vara klokt av privatbloggaren att ändå försöka följa några journalistiska principer. Det gör Lennart även om han kanske inte är medveten om det.

En av journalisternas yrkesregler lyder:

Använd inte din ställning som journalist, eller presskortet, till att utöva påtryckning för egen eller andras vinning eller till att skaffa privata förmåner.

Jag tänker på denna regel när jag läser Maratonbloggen på SvD, en blogg jag tidigare recenserat. Bloggen skrivs av SvD-journalisten Petra Månström, som inom kort kommer ut med en löparbok. Hon har den senaste tiden skrivit några gånger om boken på bloggen och lagt ut en länk till förlaget där den kan beställas. Att på detta sätt utnyttja tidningen för egen snöd vinning kan ifrågasättas. Samma om det inte strider mot pressens självpåtagna spelregler. Vad tycker du?

Hur som helst, det glädjer mig att det fortfarande finns bloggare med integritet. Dom blir visserligen allt färre men Lennart verkar vara av segt virke. Han bloggar dessutom flitigt, skriver bra svenska och är lite småfinurlig. Hade bloggen layoutmässigt varit snyggare, haft fler bilder etc,  ja då hade jag gett högsta betyg, sex joggingskor. Nu blir det:

Keep on running!

Nöjd trio i M60 efter Bore Cup 7,5 km i Hemlingby, Gävle. Alex Bonn, Vallentuna FK, vann "som vanligt" men idag lyckades jag knipa andraplatsen före Roland Jansson, Uppsla LK (i mitten).

Taktik är inte min starka sida. Idag hade jag ingen taktik. Det verkade vara rätt taktik!

Hur ska man disponera ett lopp för att få ut maximalt? Det är inte precis frågan man brottas med dagligen. Egentligen är jag en dålig taktiker i löpartävlingar, i synnerhet på distanser kortare än maraton och halvmaraton. I de två senare diciplinerna har man lärt sig med åren att gå in för att springa i så jämn fart som möjligt, hålla igen när det känns lätt, och om det finns några krafter kvar försöka hålla tempot de 2-3 sista kilometrarna in mot mål.

I kortare lopp har det, i alla fall för mig, mera handlat om att jaga placeringar än tider. Där kan man ha rätt bra koll på konkurrenterna vilket är närmast omöjligt i lopp typ Stockholm Marathon även om placeringen också där är viktig men inget man egentligen kan styra över. Så den som kan löpa taktiskt har alltid ett stort övertag.

Jag tänkte lite på det där under dagens Bore Cup i ett snöfagert Hemlingby (snön kom i fredags och vi Bore Cup-löpare har nästan aldrig tävlat på barmark). Uppvärmningen hade känts bra men det fanns inga förväntningar och definitivt ingen taktik. Vi var 100 löpare på startlinjen och jag ställde mig omedvetet ganska långt fram, något som brukar betyda att jag i alla fall inte gett upp på förhand.

Pang, skottet smäller och Alex Bonn, min svåraste konkurrent,  är som vanligt med där framme i täten. Och som vanligt tar jag det rätt lugnt men upptäcker snart att en bit framför ligger "näst värste" konkurrenten, Kjell Björk från Hemlingby. Kjell är två år äldre, springer för Hemlingby LK, och i inbördes möten oss emellan tror jag att han har flest segrar.

Fortfarande har jag ingen taktik utan parkerar mig tätt bakom Kjell. Att ligga nära en sådan storhet känns bra och andas han inte lite tungt idag? Jag "vågar" dock inte springa om, i huvudet dyker bilden upp av en misslyckad spurtduell mot honom för några år sedan i Bälinge. Men att ligga så där bakom känns tryggt, jag kan vila lite och märker att han går aningen tyngre uppför men har lättare nerför än jag. I huvudet finns bara en fråga; finnns det någon M60-löpare mellan Alex och Kjell? Ska jag bli fyra även idag?

När cirka halva sträckan är löpt känns det som att Kjell gör ett litet ryck i en lång flack utförsbacke. Har han fått krafterna tillbaka? Samtidigt springer en kvinna i K40 om oss. Nu är det kört! Jag tänker på att jag kanske uppträtt buffligt genom att ligga för nära och störa och att han nu vill slippa det objudna sällskapet.

Även vid 5 km saknas all taktik. Jag vågar inte springa om även om det fortfarande känns ganska lätt. Men snart märker jag att jag sakta, sakta glider om, plockar killen närmast framför och är även förbi K40. Vad är det som händer? Jag har inte ökat farten, det måste vara dom andra som springer aningen långsammare. Och efter några minuter tystnar ljudet bakom mig från löparnas broddar.

Först nu börjar jag ana att en pallplats kanske kan vara möjlig. En lång uppförssbacke vid slalombacken väntar dock men Kjell gick ju lite tungt uppför så ett svagt hopp tänds. Och plötsligt ser jag en M50-löpare i Vallentunalinnet framför mig. Det är nästan så jag ber om ursäkt när jag krypkör förbi men säger inget. Ligger jag trea nu eller kanske rent av tvåa?

Då händer det som inte får hända- en ung tjej från FK Studenterna som ligger 50 meter framför tvekar, springer in på fel stig men inser snabbt misstaget och springer tillbaka. Jag stannar upp trots att jag borde veta var banan går, vänder mig om och ser nu att de andra fortfarande är en bit bakom. Kanske ska det ändå greja sig! Men backen är lång, brant och seg.

Väl i mål inser jag efter ett litet tag att det ändå blev en andraplats. Men hade jag känt till att trean i klassen hela tiden legat inom synhåll, ja då hade jag nog blivit så skraj att slaget getts upp. Ibland verkar det bra att inte veta för mycket under en tävling.

Det här lät ju som om jag gjort ett storlopp. Tiden 33.07 är föga märkvärdig. Men efter att ha kommit tillbaka efter artrosbekymmer är jag mycket nöjd. Och snart ska en löparklocka införskaffas (jag har inte använt klocka varken på träning eller tävling de senaste åren, bara mätt avstånd med en gps). Lite koll vill man ju ändå ha på tillvaron men gud förbjude att på tävling snegla på klockan!

http://www.borecup.se/

Keep on running!

Djurönäs konferensgård blev kanske sista möjliga simhallen att nå., övriga ligger för långt bort. Det var den lyxigaste anläggningen jag varit på men jag nöjde mig med bastubad trots att jag var ensam i den stora simhallen.

Idag avslutade jag mitt löparprojektet att försöka springa till så många simhallar som möjligt i Stockholms län. Totalt fick jag ihop 37 hallar.

Några bad återstår, blanad annat omöjliga Norrtälje badhus och Hallstaviks badhus. Till Hallstavik är det tio mil och det är för långt. Men till Rimbo har jag tagit mig och dit var det nära sex mil. Idag avslutade jag med att springa till lyxxbadet Djurönäs ute på Värmdö, nära fem mil hemifrån men jag fuskade genom att ta bussen till Orminge centrum. Nu blev distansen 29 km, jobbigt ändå eftersom det var backigt.

Jag är en riktig badkruka, gillar inte alls att simma och fryser i hallarna. Därför inskränks mina besök till bastubad. Men att avsluta med bastu är toppen, särskilt nu på vintern.

Badhusbesöken kommer inte att upphöra trots att jag nu varit på i stort sett varenda simhall i länet. Kanske kommer jag upp i 40 badhus. Märkligt nog har jag ännu inte varit på mitt närmaste bad- Kronobergsbadet i polishuset på Kungsholmen.

Keep on running!

Tristess i Bålsta Centrum. Jag smälte bra in i mängden utanför Systembolaget där pensionärer, arbetslösa och andra dagdrivare häckade på bänkarna.

Efter 28 km skulle det smaka bra med lunch i Bålsta Centrum. Men där fanns inte mycket att erbjuda en hungrig långlöpare.

Idag var vindarna på min sida, östliga för ovanlighetens skull. Medvind är bäst och nu skulle äntligen simhallen i Bålsta besökas. Allt gick bra ända tills jag nått köpcentrumet. Restaurangen jag tidigare ätit på hade upphört och kvar fanns bara ett café. Där serverades dock dagens lunch; lasagne, paj eller ungsbakad potatis med sallad för 90 kronor. Kanske lite dyrt för att vara i Bålsta och inte så kul med micromat men det som fick mig att styra stegen till Ica intill var de pyttesmå portionerna. Är det så man kan göra när konkurrensen upphört?

Där satt jag som en annan stackare utanför Systembolaget med min läskburk, en smörgås och en chipspåse. Mätt blev jag visserligen på den billiga Ica-maten men gott var det inte och inte heller hälsosamt.  När några dagdrivare trodde dom funnit en ny kompis på bänken insåg jag att det var dags att springa vidare till badet intill.

Och det var först då jag insåg fadäsen. Det var ett misstag att springa till Bålsta, orten ligger i Uppsala län, inte i Stockholm. Mitt simhallsprojekt går ju ut på att besöka alla simhallar i Stockholms län. Så nu vet jag inte om jag ska räkna in Bålsta. Tur i alla fall att jag inte sprang hela vägen, cirka fem mil, utan tog pendeln till Jakobsberg och kunde korta sträckan med cirka två mil.

Keep on running!

Löparlegend. Ulf Johansson, 72, berättar om sitt rika  löparliv för ett ungt gäng Fredrikshofare. Ulf har gjort 2.18 på maran och sprungit totalt 26 412 mil sedan debuten 1962.

Han var bland de första i Sverige som förstod att löpning kan var bra för psykiskt sjuka personer. Och han var också tidigt ute med att springa till och från jobbet.

Det är ingen överdrift att kalla Ulf Johansson för löparlegend och löparpionjär. Denne 72-årige norrbottning från Notviken i Luleå, numera Enskedebo, har betytt mycket för långlöpningens utveckling i Sverige. På 60- och 70-talet var han framgångsrik på maraton och på 80- och 90-talet gav han ut löparböcker och tränade vanliga motionärer (bland annat mig) i Enskedegruppen, en löst sammansatt löpargrupp som varje söndag hade Enskede IP som bas.

Idag återsåg jag honom när han var inbjuden av Fredrikshofs friidrottsförening att berätta om sitt löparliv. Vid sidan av löpningen har han arbetat som springschas, inhoppare på Norrbotten Kurirens sportredaktion, på Norrbottens Järnverk ("vi var 5 000 anställda men bara 1 000 som jobbade, de andra spelade poker") och 19 år som gymnastiklärare på psykiatriska avdelningen på Långbro.

-Jag var den förste som införde fysisk träning inom psykiatrin. Vi sprang bland annat i de 1 400 meter långa kulverterna i källaren på Långbro och ett år ställde 21 patienter upp i Stockholm Marathon, berättade han. Då utbröt en spontan applåd!

"De ä bar å åk", sa Ingemar Stenmark. Och det är också Ulfs filosofi- krångla inte till det,  "de ä bar å spring", skulle kunna vara hans motto. Men träna bara det som är roligt, jämför dig inte med andra. Fast varför springa över huvud taget?

-Du blir någon. Man får en identitet. Tjerna var som galna i mig, jag var tvungen att skaffa en förlovningsring på Buttericks för att freda mig. Ska du bli riktigt duktig måste det göra jävligt ont, som att ta bort blindtarmen utan bedövning, skojar han.

Ulf är still going strong, springer 5-8 mil i veckan men tävlandet slutade han med 2004. Till dags dato har han fått ihop 26 412 mil, en fantastisk bedrift. Jämfört med mig "leder" han med 12 000 mil och jag kommer aldrig att hinna ikapp.

-Nu är jag som tjuren Ferdinand, på träningsrundorna luktar jag på blommorna.

Keep on running!

Kortbyxor, kortärmat, palmer och svensk sommarvärme. Det väntar mig på en 30 mil långa ensamlöpning längs Floridas Atlantkust.

På torsdag flyger jag till Fort Lauderdale. Det blir en liten uppmjukningsövning på en vecka inför stundande coast to coast i april.  Conceptet är det samma; jag springer med vagn, avverkar cirka fem mil om dagen och bor på motell. Att ligga utomhus är omöjligt, aligatorrisken ska vara stor.

I sista stund har rutten ändrats. Tanken var att springa till Key West längst ner i söder men nu styr jag i stället stegen norr ut och följer Floridas östkust och kommer att springa mycket på de milslånga smala öarna invid kusten. Lummigare, vackrare och mindre trafik. Tillbaka till Fort Lauderdale tar jag Amtrak från småstaden Okeechobee. Tågbiljett är redan köpt- internet är fantastiskt! Här rutten:

http://goo.gl/maps/SVY69

Det som fick mig att ändra var framför allt att ögruppen Florida Keys verkar vara en enda stor turistfälla. Motellen är mycket dyra, ofta små och familjeägda med låg standard men med priser 2-3 gånger över vad jag är van vid, inget under tusen kronor natten. Och hur roligt är det att dag ut och dag in mest springa på broar och bara se vatten?

Nej, nu får jag det säkert mycket trevligare- och billigare- även om Florida generellt är en dyr delstat för turisten. Påminner om en annan turistfälla- Yellowstone. Minns under första coast to coast de skyhöga priserna i Jackson och campingplatser i Tetons, Wyoming. Det är ganska typiskt USA; är efterfrågan stor finns ingen gräns uppåt. Inte ens Visby i semestertider eller Åre i påskveckan kommer i närheten.

Jag reser med lätt packning, har bara en mellanstor ryggsäck i joggingvagnen. Datorn är dock med och som vanligt blir det dagliga rapporter på bloggen.

Keep on running!

Jag springer längs Floridas östkust, en enda lång sandstrand med palmer och turistanläggningar. Svensk sommarvärme (20 grader) och kanske vågar jag mig på ett bad i Atlanten.

Något plattare än Florida finns inte i hela USA. Med en temperatur på runt 20 grader blir löparförutsättningarna närmast perfekta.

Jag är igång med mitt Floridalöp. En vecka med sorglös löpning väntar. Jag tar dagarna som de kommer, känner ingen press och kan springa hur långt eller kort jag vill, ungefär som när man har hyrbil på semestern. Kortbyxorna och spenderbyxorna är på. Och så solkrämen naturligtvis! Jag är största blekfisen i Florida där alla redan är solbrända.

Ändå känns det lite märkligt att sprinag så här. Under ett coast to coast har du ett bestämt slutmål och också ett ganska tufft dagsmål. Och det är alltid kortaste vägen som gäller, inte lite hit och dit. Det gör att man är mer fokuserad, på sätt och vis lättare. Nu kommer mina dagsdoser att vara något kortare men inte nödvändigtvis lättare.

Florida är turisternas delstat men ockå alligatorernas. Det lär gå  två alligatorer på var hundrade turist. Diskutabelt vem som är farligast men jag gissar på turisten (i alla fall bakom ratten). Sunt är att det faktiskt är gott om joggare här. Jag har i dag sett fler  joggare än under mina samtliga coast to coast. Det är "slow joggers", ofta pensionärer som krypkör längs strandpromenaderna. Själv är jag heller ingen fartdåre, håller som högst 10-12 km i timman, men har ännu så länge sluppit att bli omkörd.

Dagens tur från Fort Lauderdale till Best Western i Boca Raton blev 45 km. Jag fortsätter norrut längs kusten, kanske till Riviera Beach. Måtte bara motvinden mojna.

Keep on running!

Levande reklampelare. Ett par timmar om dagen under fyra månader gör hon reklam för en deklartionsfirma. Förnedringsuppdrag?

Herregud, vad är nu detta? På trottoaren står en kvinna och viftar vilt med den amerikanska flaggan, hon är insvept i något grönt plyschtyg och utklädd till frihetsgudinnan. En galning? Nej, en uselt betald amerikansk arbetare.

Vid de större trafikstråken i städerna ser man alltid dessa skyltmänniskor. De viftar och tjoar för att väcka bilisternas uppmärksamhet för något företag vid vägkanten. Det är något tragiskt över det hela, ingen kan leva på sådana jobb.

-Säsongsarbete, jag har flera liknande men det är knapert, berättar plyschkvinnan och förstår inte mitt intresse.

I Sverige klagar vi över att det inte längre finns några okvalificerade jobb för ungdomar och outbildade, springsjasen dog ut för över 50 år sedan men här lever den typen av jobb kvar. Ska vi kanske gå in för den amerikanska modellen? Nej, jag tror inte det och dessutom har vi inte den kulturen. Och någon lösning på arbetslösheten är det inte, snarare tvärt om. I USA går 10 procent arbetslösa mot 8 i Sverige.

Löpnigen går bra och under mina nu tre löpdagar i Flordia har jag fått ihop drygt 15 mil. Det är på ungefär den nivån jag vill ligga när jag i april startar mitt fjärde löp över den amerikanska kontinenten. I flera avseenden är den här lilla nöjestrippen på en vecka dock en lightversion. Jag springer nästan hela tiden i tättbebyggelse och har sällan längre än några kilometrar till en coca cola-automat eller restaurang. Något "äventyr" är det definitivt inte. Saknar lite utamningen, ett coast to coast är roligare. Nu undrar jag ibland vad jag håller på med, jag har ju inget riktigt mål.

Ändå kan det vara rätt tufft ibland. Vägarna är spikraka och monotona, underlaget är ofta betong. För andra dagen i följd sprang jag t ex på Military Trail, en tvåfilig väg på ett par mil där enda spänningen var om trafikljusen skulle ligga på en, två eller tre kilomters lucka. Men visst är det vackert med alla palmer och grönska och trafiken är inte särskilt intensiv.

Fåglar på vägen hindrade ibland min framfart.

Jag har nu kommit till Best Western och staden Stuart och fortsätter på måndag färden norrut på öarna, som ligger som ett pärlband längs kusten.  Målet blir troligtvis Fort Pierce men innan måste jag försöka skaffa ett par nya joggingskor, mitt enda par utslitet.

Keep on running!

Debra Daley och Christina Audette driver löparbutiken Fleet Feet i Stuart, Florida. De blev väldigt glada när jag kom inspringande, la ut en bild på Facebook där gensvaret blev stort.

Måste joggingskor vara så dyra i Sverige? I USA är det halva priset som gäller. Kanske har vi en hemlig skokartell?

Mycket är billigare i USA- en stor marknad, många företag och hård konkurrens pressar priserna. Men ibland undrar man ändå varför prisskillnaderna är så stora mellan USA och Europa. Joggingskor är en sådan produkt.

I Sverige kostar t ex Brooks storsäljare Adrenaline cirka 1 500 kronor. Idag köpte jag två par av denna modell för 712 kronor paret (räknat på Forex kurs). Det var inget reapris, här säljs löpardojor generellt för cirka halva priset. Dessutom fick jag årets modell (Adenaline 14), i Sverige är det inte ovanligt att du får fjolårets modell men får betala för årets.

Det här har gjort att jag vid varje USA-besök handlat löparskor. Under de senaste tio åren har det knappt blivit några köp i Sverige, däremot en del över nätet från England. När fler svenskar handlar utomlands, ja då tvingas butikerna sänka priserna. Det är vårt hopp som konsumenter. Men har vi inte ovanligt få butiker som säljer löparutrustning, bara några kedjor? Kanske borde Konkurrensverket gå in och syna branschen.

Indian River Drive var en av de vackraste vägar jag sprungit på. Det var frestande att ta sig ett dopp men just här verkade stränderna vara i privat ägo.

Jag har kommit  till staden Fort Pierce och bor furstligt på Best Western. Stad och stad förresten, städerna ser ofta likadana ut, mest en stor genomfartsgata och totalt ocharmiga. Det här var  nog den finaste dagen av alla; medvind, sol och vackra vägar längs ett glittrande Atlanten där små båtar med spinnfiskare gled omkring. Varmt som attan men jag vågade inte ta ett dopp. Ännu inga alligatorer men  ilskna insekter som hugger direkt. Har också passerat en del träskmasker men här finns kanske inga alligatorer, måste fråga någom som vet.

Morgondagen är väldigt osäker. Vet inte vart jag ska springa så kvällen får ägnas åt kartstudier.

Keep on running!

Framme vid motellet i Okeechobee efter 58 km löpning. Det var väldigt svettigt men jackan åkte på direkt efter stoppet eftersom jag började frysa. Kolla mina nya rosa damskor- skönare än herrmodellen.

President Obama fick ikväll stående ovationer efter sitt "The state of the union". Jag såg talet på CNN tre timmar efter målgång. Den fick dock inte samma ovationer- på motellet skakade ägaren på huvudet.

Floridalöpet är över. Idag onsdag sprang jag i mål i staden Okeechobee, en dag tidigare än beräknat. Åkte tävlingsskorna på? Nej då, jag ändrade bara rutten så att två tuffa etapper blev en. Skönt, nu får jag någon dag över för vanlig jogging, lite turistande och den obligatoriska hårklippningen (klipper mig numera alltid utomlands eftersom svenska frisörer är hutlöst dyra).

Löpet har gått otroligt bra. Ja, faktiskt. Jag är själv lite förvånad att jag fortfarande klarar de här distanserna. Jag har inga känningar alls och artrosknät fungerar till 100 procent. Det senare gör mig särskilt glad även om jag aldrig kan utropa att artrosen är besegrad.

Under de fem löpdagarna har jag fått ihop 255 km. Sista dagen blev den tuffaste och längsta, totalt 58 km. Dagen började inte så bra eftersom jag inte hittade ut från hotellområdet, irrade runt med kärran några extra kilometrar. Motellen ligger ofta intill motorvägarna, då kan det ibland vara svårt att hitta ut och gps:en snarare förvirrar än hjälper.

På tal om Barack Obamas tal till nationen. Även om man är för eller emot budskapet måste nog även republikanerna erkänna att han ingöt nytt hopp för amerikanen. Skicklig talar och bra journalistik från CNN- Reinfelt och våra "nyhetsankare" står sig slätt i den jämförelsen.

Jag fick frågan här på bloggen vad "plyschkvinnan" tjänade. Svar: högst 7 dollar per timma vilket är minimilönen i USA. Nu lovade Obama att minimilönerna ska höjas till 10 dollar. Vilken effekt det får på dessa förnedringsjobb vet väl ingen men de lär nog inte försvinna.

På lördag flyger jag hem. Ännu har jag inte sett några alligatorer men visst var jag extra försiktig när jag idag tog en slummer i träskmarkerna. Inte ens ett insektsbett blev det!

Keep on running!

PS

Idag onsdag frågade jag en skyltbärare här i Okeechobee vad han tjänade.

- Jag jobbar nio timmar i veckan och får då 75 dollar. Det kan man inte leva på så jag arbetar okså som städare kvällstid på en middle school, berättade han.

Ständigt dessa hotfulla skyltar. Idag trotsade jag dem men utsatte mig samtidigt  för risken att bötfällas, ja till och med äka i fängelse. Här är privat egendom det heligaste som finns.

I USA finns ingen allmansrätt. Här förstår man inte ens fördelarna med att fritt kunna röra sig i naturen. För mig som löpare i detta taggtrådsomgärdade och nerlusande land med förbudsskyltar får det ibland absurda konsekvenser.

Jo, jag följer lagarna (nästan alltid), säkrast så. Fast ibland är regler och skyltar så galna att de bara inte går att följa. Som till exempel idag idag då jag sprang två mil på den totalt 17 mil långa Okeechobee trail, en till stora delar asfalterad cykel-, gång- och ridväg som går längs hela sjön Okeechobee, USA:s näst största sötvattentäkt.

Löpning i regn