Morfar tillsammans med mina bröder Jan och Ragnar på en fiskebåt på väg ut till Brännö i Göteborgs skärgård där min mammas fastrar hade ett sommarställe. Bilden är tagen 1947 och morfar är 68 år.

Det är inte bara det röda håret jag har gemensamt med min morfar Carl Grevillius. Jag kom också att dela idrottsintresset med honom. Men att han för över 100 år sedan ägnade sig åt långdistanslöpning kommer som en sensation.

Några år innan min mamma gick bort gav hon mig en påse med diverse idrottspriser, ordnar och plaketter, som tillhört hennes pappa Carl Grevillius. Tanken var att jag skulle gå till ett antikvariat i Stockholm och få sakerna värderade. Men påsen glömdes bort i 30 år och det är först i julhelgen jag nu tittat närmare på samlingen.

Min morfar var född 1879 och och dog 1972, 93 år gammal. Han var yrkesofficer och slutade sin militäriska bana som överstelöjtnant. Jag minns morfar som en rakryggad person, både bildlikt och bokstavligt. Han verkade lite sträng, rökte cigarr och hans hår var stubbat, rött i början och mot slutet grått. Han var barnkär berättar en av mina kusiner men själv vågade jag aldrig sitta i hans knä när familjen firade jularna på Burgårdsgatan i Göteborg.

Jag visste att han var en baddare på fäktning och pistol och tagit många medaljer, bland annat SM i florett 1922. Senare när jag flyttat till Stockholm förstod jag också att morfar tjänstgjort på Kungliga Krigsskolan Karlberg där min mammas syster Inga föddes 1910. Morfar var idrottslärare på Karlberg, världens äldsta krigsskola i sitt slag, som bara ligger ett stenkast ifrån där jag själv bor. Jag är ibland och tränar i Karlbergsparken och det var alltså här morfar var och sprang och exicerade 100 år före mig. Tanken svindlar. Tänk om man hade fått ta en joggingtur med morfar!

Att det inte bara var rena militärgrenar han praktiserade i förstår jag när jag går igenom medaljsamlingen. Jag hittar också några löparmedaljer, tyvärr icke daterade men troligtvis från 1910-talet och Karlbergstiden.

Glada miner i Vallentunas Nyårslopp med rekorddeltagande. Stora bilden Esteban Banza, småbilderna Cecilia Bildt Sandgren och Susanne Holmberg, Rånäs 4H. 217 bilder på löpare i de olika klasserna (ej barnloppet) hittar du här: http://bilder.suneson.se/#!home Och här är resultaten: http://www2.idrottonline.se/VallentunaFIK-Friidrott/  Själv sprang jag inte utan var funktionär längs banan. GOTT NYTT ÅR!

Keep on running!

2014 blev mängdmässigt mitt näst bästa år med 876 mil. Snittet för de 33 år jag varit löpare ligger på 475 mil per år eller 9,1 mil per vecka. Klicka på bilden för större storlek!

Den som tränar många mil i veckan brukar bli bra. Men bara en massa mil i lugnt tempo räcker inte, i så fall hade jag kanske toppat i min åldersklass på maraton och halvmaraton under de senaste tio åren.

Jag är en mängdgubbe, ju fler mil desto bättre. Men det är först på äldre dar jag ökat mängden kraftigt samtidigt som mina konkurrenter springer mindre. Det har naturligtvis gett resultat; jag har legat högt på rankinglistorna under senare år, ifjol tvåa i M65 på maraton. Nöjd? Ja, men 65-årsklassen 2014 uppvisade inga särskilt märkvärdiga resultat, klassen var betydligt bättre för ett par år sedan.

Årets längsta löpning skedde i USA den 30 maj. Efter 79 km nådde jag motellet sent på kvällen i hålan Kenesbury (CO) efter flera punkteringar, feslpringningar och ösregn. Till och med polisen var smått imponerad och tog emot mitt visitkort.

Det är svårt att veta men jag gissar att det är få i min ålder som springer lika mycket. När jag ser hur mycket, eller rättare sagt hur lite, den svenska långdistanseliten springer förvånas jag. Däremot förvånas jag inte över deras relativt skrala resultat. De borde helt klart öka mängden för att förbätrra sig, 15-milaveckor som jag ibland springer, duger inte.

Till skillnad från eliten tränar jag nästan bara långsam distanslöpning, long slow distance (LSD). Dubbelpass har jag nästan helt slutat med sedan jag blev pensionär. Jag "vet" hur jag ska kunna lyfta mig en nivå men ids inte. Självklart ska jag köra mycket mera kvalitetsträning, det är vad mina konkurrenter gör. Men det har aldrig riktigt lockat mig, jag klarar inte av att pina mig. Dessutom skulle skaderisken öka. Nej, jag är mer en upplevelselöpare- ger mig ut på rundor för att se något, inte för att primärt träna. Ändå är tävlingarna viktiga men det andra är viktigare.

Jag hade i år gärna gjort ett femte löp över USA men tyvärr passar det inte med annan planering i familjen. Några långlöp ska det väl ändå bli under 2015, min bror Jan och jag planerar till våren att springa längs floden Rehn i Tyskland. Och jag skulle gärna vilja springa några veckor i USA, t ex korsa någon delstat. Och för första gången på länge har jag avgivet ett nyårslöfte; att springa (minst 2 km) under årets alla dagar. Kanske lite oklokt och svårt att hålla . . .

Keep on running!

De fem första löparna i M60 där jag var den långsammaste. Till höger om mig i bild fyran Roland Jansson, Uppsala LK, tvåan Bengt Isgård, IF Linnéa, trean Leif Andersson, Borlänge LK och ettan Alex Bonn, Vallentuna FK.

Jag trodde jag var i någorlunda form. Men redan kort efter start togs jag ur den villfarelsen. I dagens Bore Cup, 7,5 km i Björklinge, fick jag inte ens spela tredjefiolen.

Nej, det var inte min dag. Femma av totalt nio löpare i M60 och en tid på 35.09 var sämre än väntat Det skiljde hela 3,5 minuter mellan mig och ettan, klubbkompisen Alex Bonn. Här kan vi tala om utklassning.

Vi hade i alla fall tur med vädret. Vi slapp stormen "Egon" och snöovädret och fick springa på inte alltför isiga gator. Och så vann jag ett halvt kilo kaffe på nummerlappen.

Nej, det är bara att bita ihop och komma igen till tredje och näst sista deltävlingen i Gävle om en månad. Då är distansen 10 km vilket är lite bättre än 7,5 km. Just nu ligger jag trea i sammandraget i M60 och jag får vara glad om jag kan bita mig fast där. Vallentuna FK lag 1 leder lagtävlingen.

Keep on running!

Kvinnorna presterar allt bättre på långdistans. Övre bilden från Tjejmilen. Nedan några av Sveriges bästa kvinnliga veteraner; Karin Schön, IF Kville samt Bibbi Lind och Jaana Jobe, båda Solvikingarna.

Huka er gubbar, kvinnorna är snart ifatt er! Männens tider på långdistans har i stort sett stått stilla de senaste tio åren medan kvinnornas blivit allt bättre.

Jag har under många år gjort åldersindelad statistik på de bästa veteranernas prestationer på maraton och halvmaraton (personer 35 år eller äldre). Vad gäller maraton kan dessa slutsatser dras när tiobästalistorna sammanställs:

* Den kvinnliga veteraneliten har generellt blivit cirka tio minuter snabbare under den senaste tioårsperioden, alltså ungefär en minut bättre per år. Motsvarande förbättring för männen är närmast försumbar.

* Män under 35 år har till och med blivit några minuter långsammare och det är egentligen bara i klasserna M35, M40 och M50 man kan tala om någon påtaglig förbättring (cirka 5 minuter under tioårsperioden).

* Kvinnorna däremot har blivit bättre i samtliga åldersklaser, särskilt i K50 med en genomsnittlig förbättring med hela 13 minuter, altså mer än en minut per år. 

* 2014 var året då kvinnorna la in en spurt - tiderna i flera åldersklasser blev då  5-10 minuter bättre jämfört med 2013. Då har eventuella extremresultat räknats bort eftersom  medianvärden används.

Gäller då den här utvecklingen även för vanliga motionärer? Ja, men inte lika påtagligt, Tittar man t ex på resultaten från Stockholm Marathon visar det sig att skillnanden mellan männens och kvinnornas tider under 2005-2009 var cirka 40 minuter till männens favör men att avståndet krympt till ca 35 minuter för perioden 2010-2014. Då har jag utgått från tiderna för den mittersta löparen respektive år. Men ifjol skiljde det bara 26 minuter så även de kvinnliga motionärerna ligger i omkörningsfil.

Tittar man på veteraneliten skiljer det bara 15 minuter mellan könen i t ex 50-årsklassen. Under tioårsperioden var mediantiden för männen 2 timmar och 54 minuter, för kvinnorna 3 timmar och 9 minuter. Kika gärna på mina tiobästalistor (under statistik), de har nyligen daterats upp och många ändringar har gjorts.

Fråga alla ställer sig är: Kommer kvinnorna någonsin ikapp männen?

Själv tror jag inte det. Men avståndet kommer säkert att fortsätta att  krympa. Vad är din uppfattning?

Keep on running?

Friskis & Svettis nya gym i Abrahamsberg har en löparbana mitt bland redskapen. Jag såg ingen springa här.

I gymbranschen duggar konkurserna tätt. Samtidigt öppnas många nya gym och idag slog Friskis & Svettis upp portarna till en ny stort träningsanläggning i Abrahamsberg i Bromma. Jag var en av premiärbesökarna.

Ljudnivån är hög, det ekar i lokalerna. Kanske är det för att alla redskapen ännu inte kommit på plats? Det är i alla fall vad en av hantverkarna vill få mig att tro. Överallt virrar en massa människor runt- under öppningsveckan är det gratis och många skolungdomar, även sådana som är alldeles för unga för att få vara här, har sökt sig hit.

Omklädningsrummet verkar underdimensionerat, i alla fall herrarnas Det finns knappt någon plats att sitta på och det är trångt trots att det inte är särskilt mycket folk här inne. Duschar och bastu håller dock Friskisklass, det vill säga toppkvalitet.

En smal och brant trätrappa leder ner till plan två där bland annat löpbanden finns. Just dessa har jag stora förväntningar på. Igår var jag nämligen på ett annat nyöppnat gym, Friskis & Svettis i Täby Kyrkby. Där hade man senaste tekniken, band med vidoskärmar som simulerade att man sprringer utomhus på vägar i vackra miljöer. Skulle även detta gym ha sådana löpband? Nej tyvärr men banden hade styrspakar för att reglera hastighet och lutning. Det är bra, då slipper man fumla  på en monitor för att ändra hastighet under intervallträningen.

Men varför hade banden placerats i ett mörkt hörn längst in i lokalen och inte framför fönstren? Tyngdlyftarna och löparna borde byta plats, tycker jag. Och för att ta sig till det innersta bandet var man tvungen att passera de andra, bökigt och trångt. Dessutom uppfattade jag ljudet bakom mig från en spinnglokal som störande.

Nej, Abrahamsberg komme nog inte att få så många besök av mig framöver. Annars besöker jag ett Friskis & Svettis varje dag, jag har sprungit till samtliga i Stockholm och intrycket är över lag mycket positivt- stora, ljusa och fräscha gym och pricken över i är att alla har bastu. Pensionärsrabatten är heller inte att förakta, att kunna träna dagtid ett helt år för bara 1 600 kronor är fantastiskt.

Annars undrar jag hur alla dessa gym kan bära sig. Snart måste väl marknanden vara mättad? Inte ens Friskis & Svettis är immun mot de ekonomiska krafterna, i år gick deras stora anläggning i Växjö i konkurs och massa smågym läggs ner på löpande band.

Men F&S verkar ännu ha hälsan i behåll. Bara i Stockholm har man 85 000 medlemmar och riksföreningen, där 157 föreningar ingår, har nära 600 000 medlemmar. Det gör F&S till Sveriges största idrottsförening. Jag gissar att närliggande Brommagymnasterna med sitt gym Bromma Träningscenter lär få det svettigt i konkurrensen  framöver.

Keep on running!

Att tillhöra topp tre i Sverige i min åldersklass på maraton och halvmaraton. Det är ett ett av mina mål löparåret 2015. Annars ligger jag lågt eftersom löpningen just nu går tungt.

Jag tar inte så allvarligt på de mål jag ibland sätter upp inför ett årsskifte. En grovplanering brukar jag dock alltid göra. Ifjol var målet det samma; topp tre i båda disciplinerna (jag blev 2:a på maraton och 8:a på halvmaran). Ett annat mål var att springa mitt fjärde coast to coast och det gick ju över förväntan.

Jag hade gärna

(forts)

Ska du springa 10-15 mil i veckan är det ganska tufft att bara springa ett pass per dag. Jag tänker därför återgå till att köra ett eller ett par dubbelpass i veckan men ligga kvar på ungefär samma mängd.

Jag skrev att löpningen går rätt tungt just nu. Ändå har jag inte sprungit mer än vanligt, de två senaste veckorna har snittet legat på 12 mil. Men ändå tvingas jag till flera kortare gångpauser när jag är ute på mina tvåmilare eller längre. Uppenbarligen är jag inne i en formsvacka. Sedan får jag väl skylla lite på underlaget, is och snö underlättar ju inte precis.

Jag tänker därför återgå lite till den ordning som rådde då jag arbetade. Då sprang jag varje dag till tidningen, hem på lunch och tillbaka till jobbet och sedan hem igen efter arbetsdagens slut, alltså 3-4 löppass per dag fem dagar i veckan samt ett långpass på helgen. Det var inte det minsta jobbigt när man väl fått upp rutinen, varje pass var ju ganska kort. Dessutom var metoden tids- och penningbesparande, jag slapp de allmänna kommunikationerna.

Många tror (felaktigt) att när man är pensionär får man en massa tid över till att springa. Ja, teoretiskt stämmer det men samtidigt blir man lat. Att ge sig ut 3-4 gånger per dag känns omöjligt. Men dubbelpass någon eller några dagar i veckan borde inte vara så svårt. Så jag ska nu pröva att lägga om rutinerna lite; köra ett pass före frukost någon eller några gånger i veckan och sedan ett på eftermiddagen. Dagar med dubbelpass kommer jag troligen att springa på löpband. Jag är på gymmet och tränar knäna i stort sett varje dag så det ska gå enkelt.

Målet är att sakta, sakta börja närma mig 14-15 mil i veckan. Jag är en "mängdgubbe" och gillar att springa långt och långsamt. Men förmodligen skulle jag nå samma eller bättre träningseffekt om mängden minskades och inensiteten i vissa pass ökade. Vissa experter hävdar det och jag återkommer snart med en intervju i detta ämne.

Keep on running!

Cyklist på Studernas IP i Uppsala? Ja, men ingen cyklist. Jag sprang naturligtvis med cykeln.

Du har sett bilder här på bloggen när jag springer med en julgran i joggingvagnen. Eller med en back dricka, med ved, med en massa matkassar eller med skidor i vagnen etc. Jo, jag är en "nyttolöpare"- träningsrundan ska innehålla mer än bara löpning.

Idag var jag i Uppsala och tränade och passade på att utföra andra diverse "nyttigheter".

-Varför springer du med cykeln? ropar en kille på cykel uppe vid Ultuna.

Uppenbarligen hade han noterat att jag inte hade punka och att cykeln verkade helt okej. Jag blev svarslös och fick bara fram:

-Jag måste få ihop mina kilometrar . . .

Han skakade på huvudet och slirade vidare i snömodden. Jo, man framstår nog som en knäppskalle i mångas ögon.

Kvällen innan hade min dotter, som pluggar till veterinär i Uppsala, ringt. Hon verkade uppjagad och berättade att trampan på hennes cykel hoppat av och att hon var helt beroende av cykeln för ta sig till hundgården och under lunchen rasta sina två hundar. Campusområdet i Ultuna är stort och här har alla cykel.

Plötsligt hade jag fått en idé. Detta var ett utmärkt tillfälle för nyttolöpning. Sagt och gjort, jag tog med mig en fungerande cykel på pendeln, sprang med cykeln från Uppsala centralstation till Ultuna och sprang tillbaka med den trasiga cykeln till en cykelrepartör inne i stan. Under tiden cykeln lagades sprang jag vidare till Friskis & Svettis där det förutom de sedvanliga benövningarna också blev några kilometrar på band. Jag hade nu fått ihop mina dagsdos och kände mig rätt nöjd. Så därför lyxade jag till det med att cykla till Ultuna, inte springa med den nylagade cykeln.

Ja, så där är det. Så fort hustrun andas om att hon behöver uträtta några ärenden erbjuder jag mig att utföra dem på springande fot. Jag vet inte hur många låneböcker jag lämnat tillbaka på biblioteket. Och i veckan hade jag köpt ett långt skohorn på Clas Ohlson (jo, man börjar få problem med att böja sig). Dessbättre var det ett felköp så jag kunde springa tillbaka och byta, nu till ett inte fullt så långt skohorn. Men för att få ihop lite kilometrar sprang jag naturligtvis till ett annat Clas Ohlson, längre bort från hemmet. Och på hemvägen lassade jag kärran full med ved från en byggsäck. Nyttolöp igen!

Och är det inte rena ärendelöpningar eller badhus/gymbesök så är det ofta sighseeing. Jag springer t ex och kollar nya bostadsområden och då kan det bli ganska långa utflykter. Jag tror att jag sett mer av Stockholm än de flesta bilburna.

Nä, att pliktigskyldigt ge sig ut på samma runda, dag ut och dag in, passar inte. Mitt träningsupplägg med nyttolöpningar är kanske inte så effektivt men förbaskat roligt. Finns det något bättre än att förena nytta med nöje?

Tisdagslöpning med "Gubbskubbarna" i Vallentuna FK (flera mycket duktiga kvinnor är numera också med). Lilla bilden th och stora under tar jag mig till och från detta nästan obligatoriska träningspass. Någon enstaka gång springer jag till träningen (27 km till Vallentuna).

Keep on running!

Med undantag för USA-löpen har jag aldrig sprungit varenda dag under en hel månad. Men i januari skedde det för första gången

Det var ingen slump att det blev så här, det var noga planerat. Och planen är att jag ska fortsätta några månader till, gärna året ut. Det var dock inga märkvärdiga mängder som löptes i januari, totalt 475 kilometer eller i snitt cirka 15 km per dag.

För att "godkänna" en dag som löpdag har jag som minimikrav att springa minst 2 km per dag, alltså väldigt lågt ställda krav. Idén har jag hämtat från USA där man har rankinglistor på "streakers", personer som sprungit minst 1 mile (1,6 km) per dag. Toppar denna lista http://www.runeveryday.com/lists/USRSA-Active-List.html gör en 64-åring från Kalifornien som sprungit varje dag i snart 46 år.

Vansinne? Ja, på sätt och vis men samtidigt en kul grej. På denna lista har jag en löparkompis från Seattle, John Wallace. Han har sprungit 25 år och gjort en massa galna löpningar. Bland annat planerade han in ett löp under bröloppsdagen, sprang kort efter en blindtarmsoperation och vid en ögonskada då han inte kunde se sprang han tillsammans med sin pappa och höll i hans slips. Så tokig ska jag inte bli.

Keep on running! 

Genom att följa sina egna forskningsresultat lyckades Niklas Psilander pressa tiden på halvmaran från 1.24 till 1.19.

Som uthållighetsidrottare ska du inte bara äta rätt mat, du ska också äta vid rätt tidpunkt för att uppnå bästa träningseffekt. Så lyder de senaste forskningsresultaten från Gymnastik- och Idrottshögskolan, GIH, i Stockholm.

Jag har intervjuat Niklas Psilander, Dr i idrottsfysologi, som i december kom med sin avhandling "The effect of different exercise regimens on mitochondrial biogenesis and performance",  http://gih.diva-portal.org/smash/get/diva2:766681/FULLTEXT01.pdf

I avhandlingen jämförs olika typer av träning för att kunna se vilken träningsform som är mest effektiv för att stimulera tillväxten av mitokondrier. Mitokondrier är musklernas "kraftverk"  där kosten förbränns och alstrar energi. Vältränade och uthålliga personer kan ha 3-4 gånger så många mitokondrier i sina muskler som otränade. Det gäller alltså öka antalet mitokondrier och det kan man göra genom att äta och träna på ett smart sätt, enligt Niklas Psilander.

Har dina forskningsresultat påverkat din egen träning?

- Ja, jag  experimenterar mycket på mig själv och testar ofta nya resultat från min egen forskning. Det senaste året har jag använt en modell jag kallar high/low-träning. Den går ut på att kombinera det bästa från två världar; effektiva intervaller för att träna hjärta, blod och snabba muskelfibrer samt distanslöpning med tomma glykogenlaget för att maximera musklernas förmåga att arbeta med fett.

- Jag tränar en kombination av långa intervaller och sprintintervaller på eftermiddagen och äter därefter begränsat med kolhydrater till middag. Till frukost dagen efter äter jag ett kokt ägg med kaviar och tar en kopp kaffe. Efter frukosten löper jag ca 15 km i ett relativt lugnt tempo och äter inget före lunch förutom en skopa essentiella aminosyror.

Och vad blev resultatet?

- Jag sänkte min tid på Stockholm halvmaraton från 1.24 till 1.19 med hjälp av denna träningsmodell.

Tester på vältränade cyklister har visat att träning med lågt musskelglykogen har stor effekt och ger en större ökning av den viktigaste genen för mikondriell tillväxt än träning med normalt glykogen. GIH-resultaten förkastar alltså den klassiska "sanningen" att uthållighetsträning alltid ska utföras med välfyllda glykogenlager. Under träning behöver man ingen sportdryck men under tävling är det viktigt att man laddar upp med kolhydrater, menar han.

Tror du att avhanddlingen får någon påverkan på hur t ex långdistanslöpning bedrivs i framtiden, t ex mer kvalitet framför kvantitet?

-  Ja, jag hoppas att den resulterar i mer forskning om hur träning med låga kolhydratnivåer påverkar muskulaturen och prestationen. Jag tror att denna forskning kommer att påvisa att kolhydratstatusen i muskulaturen har en betydligt viktigare roll än man tidigare trott för att reglera tillväxten av mitokondrier. Detta kommer att resultera i att både intervall- och distanspass utformas så att de effektivt tömmer muskelns olika fibertyper på kolhydrater (glykogen).

Kan man dra följande slutsat av ditt arbete: Det är bättre att starta löprundan före frukost än efter, träningseffekten blir större på tom mage?

- Ja, före eller efter en frukost utan kolhydrater. Men man bör då även ha kört ett hårt pass dagen före.

Snabba korta intervaller framför långa och inte så intensiva eller en mix av båda för att uppnå bästa effekt för en långdistanslöpare?

- Helt klart en mix av båda. Börja t.ex. med 3x7 min (med 3 min vila) och kör därefter en gäng med 15-30 s sprintintervaller. Tänk dock på att vila ca 1:1 så att farten inte bli för hög under sprinterna. Skaderisken är nämligen stor.

Inom långdistanslöpning anses långpasset (över ca 20 km) som nyckelpasset, något alla maratonlöpare bör springa minst en gång i veckan. Din uppfattning? Och hur ofta bör en satsande motionär springa intervaller?

- Långpassen är mycket viktiga. Genom att köra high/low kan man dock reducera dessa till 2-4 i månaden (om man inte tränar på väldigt hög nivå). Intervaller bör man köra 1-2 ggr/veckan. Dessa kan man med fördel löpa på band men bör succesivt bytas ut mot löpning ute ju närmare ett maraton man kommer.

Keep on running!

Lever de bästa veteranerna på långdistans från 80- och 90-talet eller är de flesta idag döda? Jag gjorde en djupdykning i statistiken, tog fram en totalundersökning och blev glatt överraskad.

Alla vet att löpning förlänger livet. Men att Sverige har så många krutgubbar förvånar mig. Två av tre veteraner på långdistans, som rent statistiskt "borde" vara döda, lever fortfarande!

I förra veckan kom en dansk undersökning om livslängden för joggare. Den visade att hård träning som utförs under årtionden kan innebära risker, speciellt för hjärtat.
-Om ditt mål är att minska risken att dö i förtid och öka den förväntande livslängden, så är det en bra strategi att jogga några få gånger i veckan i måttlig fart, hävdade hjärtforskaren Peter Schnoh.

Lite oroande slutsatser kan tyckas för oss veteraner som satsar hårt på löpningen. Ska vi dö i förtid? Är det rent av livsfarligt att som jag springa en herrans massa mil? Och dom som under alla åren tränat snabba intervaller, pumpat ut sig i backar etc, har dom ovetande gjort det med livet som insats?

Nej, jag tror inte det. Även om det säkert ligger mycket sanning i undersökningen (han har gjort flera liknande) tror jag inte att slutsatserna går att överföra rakt av på eliten och veteraneliten. Tvivlet i mig gnagde ändå så jag beslöt att kolla upp saken på mitt eget sätt. Och jag tror att jag har lika mycket på fötterna som forskaren.

Min undersökning är- till skillnad från den danska- en totalundersökning. Det innebär att hela populationen ingår vilket gör det möjligt att dra säkrare slutsatser. Jag utgick från sju  pensionsbolags livslängdsantaganden, det vill säga hur länge dagens pensionärer förväntas leva. Bolagen gör lite olika beräkningar;  83-87 år för en man vilket innebär ett genomsnitt på 86 år medan kvinnorna förväntas leva till 86-92 år, i snitt tre år längre än männen.

Erik Östbye, Solvikingarna, avled 2011 och blev 90 år. Han var en av de största inom svensk långdistanslöpning och gjorde som 56-åring 2.27 på maran. Han innehar en mängd SM-medaljer och nio individduella världsmästartecken i veteranklass. Erik var vegetarian. Bilden är tagen 2005 på Slottskogsvallen där Erik var prisutdelare och jag själv en av de tävlande. Till höger hans sonson Klas Östbye, också duktig maratonlöpare. Foto: Stefan Litzén 

Rent statistiskt borde  de flesta män som är födda 1929-1932, alltså som i år skulle fylla 83-87 år vara döda. Hade de dessutom tränat hårt skulle de inte ens bli så gamla om man får tro den danska studien. Men hur ligger det till med den saken?

Svar: De flesta lever! Två av tre män i gruppen 83-87 år lever idag. Och detta trots att de högt upp i åren tillhört de allra bästa inom långdistans under 80- och 90-talet. Hur kan jag vara så säker på detta?

Jo det var ganska enkelt men lite tidsödande att ta reda på detta. Jag utgick från publikationen "Svensk Veteran Fridrott 1999" utgiven av Svenska Friidrottsförbundets veterankommitté. Här listas de hundra bästa löpresultaten i varje åldersklass och distans fram till och med 1999. Turligt nog är löparna också angivna med ett personnummer, dock inte fullständigt. Sedan var det bara att kolla upp löparna födda 1929-1932 och stämma av med folkbokföringsregistret.

På Ratsit (www.ratsit.se) fick jag svart på vitt om mina 80-åriga gubbar är i livet. Jag knappade in samtliga, totalt cirka 100 personer, som kvalificerat sig på listorna för 10 000 meter, halvmaraton och maraton. Här kan man tala om verkligt hårt satsande idrottsmän, man tränade betydligt mera och hårdare på 80- och 90-talet jämfört med idag.

Det var ett roligt "detektivarbete". Varje gång jag fick "napp", det vill säga att personen levde, blev jag glad. De flesta gubbarna är för mig okända storheter, några har jag dock hört talas, andra har jag tränat med eller tävlat mot.

Jag gjorde en egen lista i ett excel-ark med fyra kolumner;  namn, födelseår, lever, död.  I kolumnen lever bockade jag av 69 personer och 31 i kolumnen död. Två av tre av löparna är alltså forfarande i livet, troligen ännu fler eftersom några kan ha flyttat utomlands, andra kan ha fått felaktigt personnummer.

Resultatet tycker jag är mycket glädjande men kanske inte så överraskande. Andra undersökningar har visat att löpare brukar leva 3-4 år längre. Resultatet styrker däremot inte tesen i den danska undersökningen att hårt satsande löpare skulle dö i förtid.

Är det då löpningen i sig som gör att löparna lever längre? Det ger min undersökning inga belägg för. Det kan ju också vara så att löpare i största allmänhet lever ett hälsomsammare liv än ickelöparna. Det finns mycket att forska på kring på det här området och veteranstatistiken borde vara en guldgruva att ösa ur. Man får till skänks en väldefinerad grupp, borde vara bättre än drygt tusen Köpenhamnsbor som själva fått ange hur de tränar och lever. I en sådan undersökning kan det vimla av felkällor.

Nåväl, jag fortsätter med min löpning. Och jag springer inte för att leva längre. Fast nog är det en trevlig bieffekt?

Keep on running!

Pigga 60-67 åringar som sprungit 10 km i Bore Cup, Hemlingby, Gävle. Från vänster Bengt Isgård, IF Linnéa (fyra i M60), Roland Jansson, Uppsala LK (sexa), Alex Bonn, Vallentuna FK (tvåa), Jörrgen Thorsell, Borlänge LK (etta), Peter Jaktlund, Källbottens IK (trea) och Björn Suneson, Vallentuna FK (femma).

Ska min klubb vinna lagtävlingen i Bore Cup? Och ska jag i sammandraget lyckas stånka mig in på en tredjeplats i M60? Spänningen är olidlig i Bore Cup . . .

Även om placering och tid är dålig kan ändå en löpare ibland känna sig nöjd efter tävling. Så var det i alla fall för mig idag efter mitt kanske sämsta millopp någonsin.

Nej, milen på knappt 47 minuter, visserligen på en backig och lite isig bana, är inte mycket att hänga i granen. För tio år sedan gick det cirka 7 minuter snabbare. Ändå är jag inte alltför besviken efter dagens 10 km i Gävle, den tredje och näst sista deltävlingen i Bore Cup.

Idag var det ett rent taktiklopp. Det handlade bara om att bevaka min tredjeplats i sammndraget i cupen och detgick vägen. Kände att det fanns lite krafter kvar och det bådar kanske gott inför sista deltävlingen den 7 mars på hemmaplan i Vallentuna.

Kortärmat eller långärmat, barbent eller tights, dubbat eller odubbat? Ständigt dessa frågor inför start. Idag såg jag inga barbenta löpare men flera sprang dubbat, även jag, och det var ett bra val.

Keep on running!

I skid VM lär vi få stryk av Norge. Men på maraton är svenska löpare numera lika bra som de norska.

Jag har roat mig med att jämföra hur de svenska veteranlöparna 2014 på maraton står sig i konkurrensen mot de norska. Ganska bra, visar det sig. På herrsidan är vi bättre, på damsidan sämre och totalt blir det oavgjort.

Den norska löpartidningen Kondis presenterar i senaste numret veteranstatstik på långdistans. Jag har jämfört maratonresultaten i klasserna M40-M75 och K40-K70 med motsvarande svenska resultat. Ettan i varje åldersklass har fått tre poäng, tvåan två och trean en poäng.

De svenska männen får då totalt 27 poäng och de norska 21. Motsvaranade  för kvinnorna blir 18 respektive 23 poäng (få redovisade resultat i K70). De svenska mänenn är alltså sammanlagt bättre medan kvinnorna är sämre och totalt blir det dött lopp.

Just min klass, M65 sticker ut. Här blev jag tvåa i Sverige men tyvärr håller denna klass just nu relativt låg standard. Skillnaden i tid i M65 mellan bäste bäste svensk (3.31) och bäste norrman (3.12) är 19 minuter.  Samma på damsidan i K65 där försprånget för Norge är hela 35 minuter.

"Karin Schön- veterandrottningen". Så presenteras denna 52-åriga Kvillelöpare i senaste numret av svenska Runners World. Hon är bl a Sveriges genom tiderna snabbaste 50-åring på maraton med 2.56.55 i höstas  i New York. Bra naturligtvis men norskan Nina Wavik sprang maran samma år i Hamburg 4,5 minuter snabbare och Norge hade tre löpare i K50 under 3 timmar, Sverige "bara" en. Tur då att vi har Bibbi Lind, Solvikingarna, med åldersvärldsrekord för 70-åringar (3.36.10).

Lite överraskande tycker jag ändå det är att de svenska veteranerna nu kommit ikapp Norge. Norges försprång kan gissningsvis förklaras med att levnadstandarden tidigare varit lägre än i Sverige- mindre bilåkande och tuffare förhållanden i största allmänhet ger bättre löpare. Den utvecklingen har vi bl a sett i USA  där veteranlöparna relativt sett är sämre än i Europa.

Keep on running! 

På väg ut mot Lidingö. Stålskelettet till gasklocka 3 i Hjorthagen ska bevaras och byggas om till kulturändamål med en skulpturpark i direkt anslutning till byggnaden. Framför anläggs nu nya bostäder. Vägen rakt fram genom gasverksområdet har öppnats och jag slapp backen.

Det är inte bara Lidl och McDonalds. Idag sprang jag ut till en lyxig konferensanläggningt längst ut på Lidingö. Utsikten och kalvfärsbiffarna lockade.

Det blåste västliga vindar, egentligen den sämsta vindriktningen för en medvindslöpare som jag. Östersjön gör ju att det liksom blir stopp på löpet men genom att springa längst ut på Lidingö fick jag ändå medvind hela sträckan, hemifrån 16 km.

Målet var Elfvik udde och Blue Hotel , tidigare IBM:s utbildningscenter från 60-talet och nu ombyggt till en lyxig konferens- och spaanläggning med fantastisk utsikt, fantastisk mat och även fantastiska priser. Nåja, 225 kr för buffén med kalvfärsbiffarna, det var det värt. Mandelskorporna till kaffet, Svenska Dagbladet, som personalem hämtade till mig, och duschen och stor badhandduk fick jag på köpet.

Från luncbordet hade jag en hänförande utsikt över inloppet till Stockholm och i receptionen kopplade jag av med tidningsläsning i väntan på bussen in till stan.

Vid lunchen var det fullt med konferensgäster. Många vet nog inte om att anläggningen även kan ta emot enstaka gäster för lunch med mera. Jag hade förvarnat om ankomsten och jag möttes som en kung när jag bromsade in kärran.

Att springa med kärra- jag gör det numera nästan alltid på lite längre löp- är perfekt. I vagnen hade jag ombyte. Idag gick det ganska tungt, trots medvinden, men tanken på kalvfärsbiffarna höll mig igång. Som vanligt tog jag allmänna kommunikationer hem.

Historiskt intressant busskur. Där buss 204 vänder ute vid Elfvik har SL satt upp en liten minnestavla som berättar om att kuren är från 40/50-talet och att det 1997, då den renoverades, bara fanns kvar fyra gröna väntkurer kvar. Att bussen har fått nummer 204 beror på att den första bussen hade just nummer 4, en privat linje som öppnades 1924 av Sigfrid Borgelin.

Keep on running!

Mats Perélius (gul jacka) har återupppväckt den klassiska Tahultsrundan. Idag var vi fem löpare som gav oss i kast med denna mycket tuffa sträcka.

Löparlegendaren Erik Östby kallade den för 35:an. Idag säger Solvikingarna Tahultsrundan med respekt i rösten. Jag sprang denna mycket tuffa träningsrunda.

Den som klarrar att springa rundan nonstop kan vara rätt säker på att kunna genomföra en halvmara/mara på ett anständigt sätt; backarna är nämligen många och långa och 35 km inger respekt. Jag hade enkom åkt ner till Göteborg för att testa.

Vi startade klockan 10 utanför Solvvikingarnas klubbstuga i Skatås, Göteborgs motsvarighet till Nackareservatet i Stockholm. Här vimlar det alltid av löpare och det var en ansenlig tropp som samlats. Skulle alla dessa springa Tahultsrundan?

Gunnar Olsson (th), Solvikingarnas tidigare ordförande, var rätt ensam om att springa barbent. Löparklubben är kanske den mest aktiva i Sverige och de gemensamma träningarna lockar stora skaror.

Nej det visade sig att de flesta "bara" skulle vara ute i två timmar. Tahultstruppen hade högre ambitioner än så och därför blev via bara fem, tre "Solisar" och två från Majornas IK, min gamla klubb som jag fortfarande har kontakt med.

Efter 12-13 km efter Jonsered där långbackarna satte in visade det sig vem i löparkvintetten som var den svaga länken. Ändå hängde jag med någorlunda, gick knappt alls, och sällskapet var artigt nog att då och då springa tillbaka och hämta upp den sladdande gubben.

Tahultsrundan tycker jag är en höjdare i dubbel bemärkelse. Trots närheten till Göteborg går den stora sträckor i rena obygden och är vacker, i alla fall där den passerar Delsjöområdet. Blev du sugen att springa rundan ska du titta in på Mats Facebooksida Och här har du en kartlänk till rundan.

På klockan läser jag av: distans 35,36 km, tid 3 tim 22 min, tempo 5,43 min/km, kaloriförbrukning 3 236.

Keep on running!

Idag var det snålblåst och tre grader vid maratonstenen utanför Sollentuna kyrka, på OS-dagen den 14 juli 1912 var det 32 grader. Jag gissar att segraren Kennedy Kane McArthur (2.36.55) var svettigare än jag då han nådde vändpunkten efter 20 100 löpta metrar. Själv slank jag in på McDonalds och tog pendeln tillbaka till Stockholm.

Keep on running!

Vackra omgivningar i Vallentuna men den tänkta halvmaratonbanan förbi Lindholmen och Vada kyrka blev tyvärr för backig.

Det är svårt att skapa en perfekt tävlingsbana. Och vad som är perfekt för löparen behöver inte vara perfekt för tävlingsarrangören. Ibland blir kraven från oss löpare orimligt höga.

Vallentuna FK arrangerar varje sommar Runrundan, en vacker halvmara runt Vallentunasjön där löparna passerar en mängd runstenar. Egentigen borde det här vara den perfekta tävlingen för mig; en halvmara nära Stockholm mitt i sommaren, dessutom en tävling ordnad av min egen klubb. Det är bara en hake- banan är för backig i min smak och numera springer jag nästan bara "snabba" banor för att jaga en tid.

Men borde det inte gå att få till en snabb halvmara även i Vallentuna? Och en sådan bana borde väl locka fler löpare? Sagt och gjort, på google maps rekade jag en runda och idag sprang ut för att kolla den. Det såg rätt lovande ut på kartan, att vägarna gick ute på vischan gjorde inte så mycket bara jag slapp alla dessa backar.

Ständigt dessa backar . . .

Pyttsan! Det visade sig vara backigare än jag anat. Och inte en enda runsten fanns längs dessa 21 km. Enda positiva var väl att banan var ganska vacker och att det inte skulle behövas så många flaggvakter. Just det senare är nog så viktigt eftersom det är svårt för småklubbar att få ihop funktionärer.

Vi löpare tänker nog inte på vilket jobb det är att arrangera en tävling. Det går åt enorma horder av funktionärer; flaggvakter, för- och eftercyklister, speaker, en starter, folk som sätter upp och tar ner skyltar, serveringspersonal, nummerlappsutdelare, prisutdelare, någon som sköter musiken, resultatservice, sjukvård etc. Bara till ett lopp med något hundratal löpare kan det krävas 30-40 funktionärer! Jag har fått lite inblick från Vallentuna och också sonderat terrängen i andra klubbar, de flesta har problem.

Behöver då småtävlingar verkligen ha så här många funktionärer? Nej, det tycker jag inte. Det har spårat ur vilket fått till följd att startavgifterna skenat iväg. Många smålopp är  "onödigt" perfekta, egentligen handlar det ju bara om att springa och efteråt få en resultatlista. Märkvärdigare är det inte.  Allt det där ståhejet som omger Stockholm Marathon, Lidingöloppet kan småklubbarna låta bli. Man behöver inte vara alla till lags.

Det finns dock en del som går mot strömmen, Reima Hartikainen är en av dessa som med mycket små resurser arrangerar diverse långlopp, nu senast i januari Stadion Maraton Stockholm. Och löparna är nöjda. I andra tävlingar kan löparna få ta med sig sin egen nummerlapp och dryck. Ingen klagar.

Kanske är det så att den stora gruppen motionärer helt enkelt ställer för stora krav på arrangörerna och att klubbarna inte kan hålla emot? Sedan har det också blivit för mycket "business". Pengarna kommer i första hand, det sportsliga/ideella i andra hand. I det avseendet var det faktiskt bättre förr.

Keep on running!

Vattnet från toaletter och kök har sedan 1934 gått ut orenat från fastigheten i mitten på bilden och svårt förorenat Djurgårdsbrunnsviken. Tabben beror på att avloppsröret kopplats in på en dagvattenledning och inte på ledningen till reningsverket.

Nyligen skrev tidningarna om att en fastighet på Strandvägen släppt ut orenat avloppsvatten till  Djurgårdsbrunnviken under minst 80 år. Men det nämndes inte vilken fastighet det handlade om. Jag bestämde mig för att på springande fot undersöka saken.

Nyheten gick först att läsa i lokaltidningen Mitt i, som intervjuat en tjänsteman på Stockholm Vatten. Alla tidningar, stora som små, hängde på, men ingen dök djupare i denna skitiga soppan. Ärendet var uppenbarligen känsligt; Stockholm Vatten la (brunns)locket på och ville inte tala om vilken fastighet det rörde sig om och "brottet" ansåg man vara preskriberat.

Men var det så omöjligt för tidningarna att ta reda på varifrån kisset och bajset kom ifrån? Och hur har detta kunna pågå så länge utan att någon larmat? Den gamle murveln i mig vaknade och jag bestämde mig för att göra en rekognoseringsrunda.

I arkiven på Stockholm Vatten fick jag veta det mesta. Utsläppen visade sig komma från ett "palats", en av de finaste byggnaderna längs Strandvägen.

Offentlighetsprincipen, det vill säga rätten för allmänheten att ta del av offentliga handlingar på myndigheterna, är guld värd. Det var inga problem för mig att läsa hela utredningen och tjänstemannen svarade vänligt på mina frågor. Själv fick jag inga motfrågor, t ex vad jag var för figur och vad jag skulle ha uppgifterna till (alla har enligt lagen rätt att vara annonyma). Vad jag fick veta och vad som inte stod i pappren var att fastighetsägaren troligen varit ovetande om att avloppsrören varit felkopplade. Annars misstänkte jag att man känt till felet men hållit tyst för att det skulle kosta för mycket att åtgärda. Alltså ett miljöbrott.

Klicka på dokumentet för större text!

Löpturen hemifrån till Stockholm Vatten var 1 km och turen ner till Strandvägen 4 km. Min "skitrunda" blev således exakt en mil.

Fastigheten det handlade om var von Rosenska palatset på Strandvägen 55, cirka 100 meter öster om Djurgårdsbron. Detta hus i vit i Ekebergsmarmor (samma som Dramaten) uppfördes 1895 för hovstallmästare Clarence von Rosen, som gillade att rida och synas i Stockholmssociteten. Vecotidningen Idun gjorde 1902 ett stort hemma hos-repotage hos greven som du kan läsa här.

Reportern är mycket underdåig och reportaget är rikt illustrerat med fotografier från de pampiga rummen. Står det kanske något om toaletterna? Ja, faktiskt! "Som man kan vänta sig är särskild omsorg nedlagd på badrummet med dess marmorkar och många olika sorters duscher", skriver reportern Thore Blanche. Redan vid den tiden hade husen på Strandvägen wc och allt gick ut i Nybroviken. Först på 30-talet kom reningsverken med Bromma som det första 1934.

Jogginvagnen fick hänga med på min "inspektionsrunda" till von Rosensska palatset på Strandvägen 55. Under min tid som aktiv journalist gjorde jag många liknade turer, bland annat till Jacob Palmstiernas villa i Danderyd, en löptur som resulterade i att han senare tvingades avgå som vd i SEB efter en skatteaffär. Samma öde, också efter en löptur, mötte dåvarande Götabankens vd, Hans Mikaelsson, som åkt fast för rattfylleri.

De felkopplade rören ska nu i höst åtgärdas och en pumpstation byggas framför huset, troligen i allén till en kostand av en miljon kronor. Under tiden fortsätter avföringen och urinen att strömma ut från fastigheten.

Björkegren förre ägaren

Fastigheten ägs av Karl-Adam Bonniers stiftelse som köpte huset 1992 för 21 miljoner kronor. Inget i porten skvallrar om det är en bostadsrättsförening eller vem som äger huset, uppgifterna får jag från Latmäteriverket.

Det intressanta är dock vem som var den förre ägaren. Det visar sig vara den förre finansmannen Carl Erik Björkegren, som 1994 försvann spårlöst.  Mitt under brinnande finanskris sålde han huset till Bonniers, kanske en av hans sämsta affärer. Huset som är på över 2 000 kvadrameter (bostadsyta) och som också omfattar huset på baksidan (Storgatasn 58) är gissningsvis idag värt uppåt 0,5-1 miljard kronor.

Tveksam simtävling

Lördagen den 1 augusti anordnas Stockholmssimmet, en stor simtävling som går utanför Sjöhistoriska muséet med vändpunkt vid avloppsrörets mynning och andra vändpunkt längst in i i Djurgårdsbrunnskanalen. Med tanke på vad jag idag vet skulle jag aldrig ställa upp i den tävlingen. Det förorenade vattnet sugs nämligen genom Djursgårdsbrunnskanalen.

-Vattnet är godkänt för bad, säger en av funktionärerna när jag ringer.

Påståendet verkar helt gripet ur luftent. Stockholm Stad har ett 30-tal godkända badplatser där man tar vattenprover. I Djurgårdsbrunnsviken eller i Djurgårdsbrunnskanalen finns inga badplatser.

Keep on running!

Vattnet från toaletter och kök har sedan 1934 gått ut orenat från fastigheten i mitten på bilden och svårt förorenat Djurgårdsbrunnsviken. Tabben beror på att avloppsröret kopplats in på en dagvattenledning och inte på ledningen till reningsverket.

Nyligen skrev tidningarna om att en fastighet på Strandvägen släppt ut orenat avloppsvatten till  Djurgårdsbrunnviken under minst 80 år. Men det nämndes inte vilken fastighet det handlade om. Jag bestämde mig för att på springande fot undersöka saken.

Nyheten gick först att läsa i lokaltidningen Mitt i, som intervjuat en tjänsteman på Stockholm Vatten. Alla tidningar, stora som små, hängde på, men ingen dök djupare i denna skitiga soppan. Ärendet var uppenbarligen känsligt; Stockholm Vatten la (brunns)locket på och ville inte tala om vilken fastighet det rörde sig om och "brottet" ansåg man vara preskriberat.

Men var det så omöjligt för tidningarna att ta reda på varifrån kisset och bajset kom ifrån? Och hur har detta kunna pågå så länge utan att någon larmat? Den gamle murveln i mig vaknade och jag bestämde mig för att göra en rekognoseringsrunda.

I arkiven på Stockholm Vatten fick jag veta det mesta. Utsläppen visade sig komma från ett "palats", en av de finaste byggnaderna längs Strandvägen.

Offentlighetsprincipen, det vill säga rätten för allmänheten att ta del av offentliga handlingar på myndigheterna, är guld värd. Det var inga problem för mig att läsa hela utredningen och tjänstemannen svarade vänligt på mina frågor. Själv fick jag inga motfrågor, t ex vad jag var för figur och vad jag skulle ha uppgifterna till (alla har enligt lagen rätt att vara annonyma). Vad jag fick veta och vad som inte stod i pappren var att fastighetsägaren troligen varit ovetande om att avloppsrören varit felkopplade. Annars misstänkte jag att man känt till felet men hållit tyst för att det skulle kosta för mycket att åtgärda. Alltså ett miljöbrott.

Klicka på dokumentet för större text!

Löpturen hemifrån till Stockholm Vatten var 1 km och turen ner till Strandvägen 4 km. Min "skitrunda" blev således exakt en mil.

Fastigheten det handlade om var von Rosenska palatset på Strandvägen 55, cirka 100 meter öster om Djurgårdsbron. Detta hus i vit i Ekebergsmarmor (samma som Dramaten) uppfördes 1895 för hovstallmästare Clarence von Rosen, som gillade att rida och synas i Stockholmssociteten. Vecotidningen Idun gjorde 1902 ett stort hemma hos-repotage hos greven som du kan läsa här.

Reportern är mycket underdåig och reportaget är rikt illustrerat med fotografier från de pampiga rummen. Står det kanske något om toaletterna? Ja, faktiskt! "Som man kan vänta sig är särskild omsorg nedlagd på badrummet med dess marmorkar och många olika sorters duscher", skriver reportern Thore Blanche. Redan vid den tiden hade husen på Strandvägen wc och allt gick ut i Nybroviken. Först på 30-talet kom reningsverken med Bromma som det första 1934.

Jogginvagnen fick hänga med på min "inspektionsrunda" till von Rosensska palatset på Strandvägen 55. Under min tid som aktiv journalist gjorde jag många liknade turer, bland annat till Jacob Palmstiernas villa i Danderyd, en löptur som resulterade i att han senare tvingades avgå som vd i SEB efter en skatteaffär. Samma öde, också efter en löptur, mötte dåvarande Götabankens vd, Hans Mikaelsson, som åkt fast för rattfylleri.

De felkopplade rören ska nu i höst åtgärdas och en pumpstation byggas framför huset, troligen i allén till en kostand av en miljon kronor. Under tiden fortsätter avföringen och urinen att strömma ut från fastigheten.

Björkegren förre ägaren

Fastigheten ägs av Karl-Adam Bonniers stiftelse som köpte huset 1992 för 21 miljoner kronor. Inget i porten skvallrar om vem som äger huset, uppgifterna får jag från Latmäteriverket.

Det intressanta är dock vem som var den förre ägaren. Det visar sig vara den förre finansmannen Carl Erik Björkegren, en sv Sveriges rikaste personer men som 1994 försvann spårlöst och idag förmodas vara död. Åren innan försvinnandetgick han i personlig konkurs under bank- och fastighetskrisen och huset såldes till Bonniers,  Fastigheten, som också omfattar Storgatan 58, är på över 2 000 kvadrameter (bostadsyta). Gissningsvis uppgår värdet till 0,5-1 miljard kronor.

Tveksam simtävling

Lördagen den 1 augusti anordnas Stockholmssimmet, en stor simtävling som går utanför Sjöhistoriska muséet med vändpunkt vid avloppsrörets mynning och andra vändpunkt längst in i i Djurgårdsbrunnskanalen. Med tanke på vad jag idag vet skulle jag aldrig ställa upp i den tävlingen. Det förorenade vattnet sugs nämligen genom Djursgårdsbrunnskanalen.

-Vattnet är godkänt för bad, säger en av funktionärerna när jag ringer.

Påståendet verkar helt gripet ur luftent. Stockholm Stad har ett 30-tal godkända badplatser där man tar vattenprover. I Djurgårdsbrunnsviken eller i Djurgårdsbrunnskanalen finns inga badplatser.

Keep on running!