Glada pristagare i klas M60: Alex Bonn, Vallentuna FK, Bengt Isgård, IF Linnéa och Roland Jansson, Uppsala LK.

Grattis Alex, Bengt och Roland. Ni gjorde det bra, jag får nöja mig med fjärdeplatsen.

Idag sprangs sista deltävlingen av fyra i Bore Cup. Vallentuna FK stod som värd och sträckorna var 15 resp 7,5 km. Hemmabanan borde ha gynnat mig lite,särskilt som jag provsprungit slingan i veckan. Men jag kände stark press, var tvungen att komma sämst trea för att greja en tredjeplats i sammandraget.

Det gick inte, jag sprang idag in som fyra i M60  ( tid 34.12 ), dryga minuten efter trean. Storstryk med andra ord och ganska besviken. Frågan är om det blir några mer Bore Cup för mig de närmaste åren innan jag går in i nästa åldersklass, M70. Lite synd för jag gillar Bore Cup; bra stämning, bra löpare och ett enkelt arrangemang. Men just nu ligger jag åldersmässigt fel till i gruppen, dessutom hade jag gynnats av lite längre distanser.

Nåväl, sista ordet är inte sagt och jag står kanske på startlinjen igen då cupen drar igång i december. Hoppas att Vallentuna FK, som vann lagtävlingen, också omprövar beslutet och stannar kvar som medarrangör. Det skulle cupen vinna mycket på, en Stockholmsklubb bland de fyra medarrangörerna fungerar som en magnet, tror jag.

Keep on running!

Beckholmen, här har jag knappt varit. Stockholm lär aldrig bli "färdigsprunget", det finns hur mycket som helst att se.

Stockholm är om inte världens bästa så i alla fall kanske Sveriges bästa löparstad. Trots över 30 års löpande på stadens gator finns fortfarande mycket att upptäcka.

Nä, Stockholm lär aldrig bli "utsprunget" för mig. Ibland har jag gått in för att springa på varenda gata i en stadsdel, springa till alla stationer längs en tunnelbanelinje, springa till alla simhallar, till alla McDonalds, till alla kyrkor, till alla Friskis & Svettis, till alla vattenposter, till alla Lidl-butiker, i alla utomhustrappor på Södermalm, över alla broar, runt alla öar etc etc.

Det som gör Stockholm så bra för oss löpare är att här finns faktiskt allt; storstaden och naturen. Det går att variera löprundorna i all oändlighet, i princip kan du springa en unik runda varje dag. Och du behöver inte ens springa en runda. Eftersom Stockholm har Sveriges bästa allmänna kommunikationer kan löparen få till ännu fler unika löpsträckor genom att t ex bara springa i en riktning och ta tunnelbana eller pendel tillbaka. Så gör jag ofta och kan då nå ut till kranskommuner som Haninge, Upplands Väsby, Bro, Vallentuna m fl.

Stockholm är till skillnad från utländska metropoler också en mycket säker stad. Luften är ren, här finns mängder av sjöar, naturreservat och det kryllar av cykelbanor. Oftast tänker vi inte på vilken bra löpmiljö vi faktiskt har.

Jag avundas inte löparna på mindre orter. Där är det mycket svårare att variera löprundorna. Hade jag bott i en småstad hade jag kanske haft 5-10 rundor att välja mellan. Hur kul hade det varit? Jag hade också missat alla löpargrupper som finns i en storstad.

Idag tänkte jag faktiskt på vilken bra löparstad Stockholm är. Jag gjorde i vårsolen ett spontanlöp på 28 km, infall fick styra färdvägen och jag sprang längs Stockholms kajer och runt ett antal öar i innerstan. Jag hamnade t ex på Beckholmen, en ö jag knappt varit på. Skulle jag som vanlig turist ta mig hit, ja då hade det inte blivit lika roligt, däremot mer komplicerat. Att vara löpande turist i sin egen stad är bland det bästa jag vet.

Keep on running!

En tussilago som lyser gult i vägslänten? Nej, Norrlands Guld, också plockbar.

Allt är inte guld som glimmar. Det kan också vara en burk Norrlands Guld. Många sådana och även en och annan Prippens plockades i dikena under dagens joggingtur till Nynäshamn.

Imorse tog jag pendeln  från Karlberg till Tungelsta för att därifrån springa på små idylliska landsvägar ner till Nynäshamn. Väderleksrapporten utlovade sol, medvind och någon plusgrad, perfekta förhållanden med andra ord. Konduktören ombord önskade mig lycka till och verkade mycket imponerad över tilltaget.

Vi var två som steg av vid Tungelsta station. Vid spåren stod två morgonpigga från Jehovas Vittnen och delade ut Vakna. Hade detta skett på Centralen hade jag inte tagit pubikationen men i ödsliga Tungelsta kändes det nästan nödvändigt. De önskade mig också god tur. Rubriken "Finns gud?" toppade marsnumret, som tryckts i 52 miljoner exemplar och på 101 språk. Frågan sysselsatte mig hela vägen ner till Nynäshamn, svaret fann jag inte men på pendeln hem läste jag i alla fall Vakna.

Idylliska småvägar, nåja i början var det i alla fall vacket; kuperat, slingrigt och grantätt. Men sedan övergick det till öppna fält och när vägen började följa motorvägen blev det ganska trist. Vad göra?

10 km.                                                  15 km.

20 km.                                                    25 km

Det var då jag kom på det; jag kunde ju sysselsätta mig med att plocka alla tomburkar jag såg längs vägen. Idén var inte alls dum, det blev en massa förtäckta men välbehövliga vilopauser och snabbt fyllde jag en bärkasse med tomburkar.

När jag närmar mig Nynäshman hör jag bakom mig ett knastrande ljud i gruset på cykelbanan. Det är ett invalidfordon som hunnit ikapp mig.

-Du springer i 12 km i timman, hojtar pensionären på fyrhjulingen när han passerar.

Efter lite sightseeingsjogg i Nynäshamn bromsar jag in kärran utanför Lidl nere vid hamnen. Jag pantar alla ölburkar, ringer hustrun och komplletteringshandlar. Efterår blir det pizza på pizzeria Arena på Nynäsvägen. Gott efter 31 km löpning!

Det blev pendeln tillbaka hem till Stockholm.

Keep on running!

Blandade känslor efter målgång i Skatås. Loppet kändes ju så bra men nog "borde" jag ha sprungit lite fortare.

Jag känner mig ung. Och det kändes som det gick skapligt fort. Tyvärr sa resulatlistan något helt annat.

För första gången var jag äldste deltagre i en löpartävling. Inget vidare men inget man råder över. Och när tävlingen dessutom inte hade några åldersklasser (smålopp brukar inte ha det), ja då blir skrala resultat väldigt påtagliga.

Placering 65 av 108 fullföljande i Solvikingarnas Vårtävlingar 16 km och tiden 1.14 är inget att hurra över. Fast Lite roligare blir det om resultatet räknas om med åldershandikapp (wava). Som 67-åring får jag då ett "försprång" på 15-17 minuter jämfört med 40-åringar och yngre. Då hamnar jag bland topp tio i hela tävlingen.

Det viktiga är ändå känslan. För den undebara känslan av fart och lätthet finns fortfarande kvar hos oss äldre löpare.  Idag hade jag den känslan; en bit in i loppet började plocka den ena löparen efter den,andra uppförsbackarna var inga problem, den kraftiga vinden och haglet (!) berörde mig inte och jag kunde till och med dra på en spurt. Andra varvet gick lite fortare än det första. Men som sagt, resultatlistan sa något annat.

Efter loppet kom en ung man fram och intervjuade stålfarfar. Herregud, man börjar viss bli ett unikum. Och sa inte speakern något om en "legend"`? Fast de verkliga legenderna stod vid sidan av, det var evighetsmaskinen Frank Brodin och världsrekordkvinnan Bibbi Lind,båda Solvikingarna och idag funktionärer.

Smålopp av den här typen gillar jag, ju mindre buller och bång dessto bättre. Solvikingarna är proffs på det här. För övrigt väldigt bra tider idag, segraren Yared Admasu från IF Hlle sprang på 50,50 och damklassen vanns av Solvikingarnas Manuela Krämer på 1.03.

Jag tog spårvagnen ut till Biskopsgården och mötte sörjande utanför restaurangen på Vårväderstorget där två personer dödades. Även mitt årliga tandläkarbesök hanns med under Göteborgsbesöket.

Keep on running!

Första löpturen med min nya joggingvagn, köpt av en privatperson i Saltsjö-boo. Självklart sprang jag dit för att hämta min käresta.

En barnvagn har en livslängd på några år. Men är du lycklig ägare till en löpvagn av märket Baby Jogger, ja då kan du räkna med ett livslångt förhållande. Vagnen går nämligen aldrig sönder.

Det var ultralöparen Rune Larsson som inför mitt första coast to coast 2007 tipsade om Baby Jogger, en trehjulig amerikansk löpvagn med osedvanligt stora hjul (20 tum). Han föreslog också att jag skulle byta ut "traktordäcken" till racerdäck. Det var mycket bra råd.

Jag är nu inne på min fjärde Baby Jogger. Idag slog jag till och köpte på Blocket en vagn av modell 25th Anniversary. Vagnen är i närmast nyskick och är avsedd att rulla på mitt femte coast to coast, som är planerat till 2016.

Fyra vagnar, varför så många? Ja inte beror det på att dom är utslitna. Den första fick min bror Jan i Gävle för att ha när han åker på sina rolerblades. Den andra, som också rullat 500 mil över USA, har jag som bruksvagn hemma. Den tredje har gjort två resor över USA och står nu undanstoppad i källaren för att senare bli min nya bruksvagn.

Baby Jogger Performance, såväl den gamla modellen som jubileumsversionen, håller otroligt hög kvalitet. Vilken barnvagn kan rulla mer än tusen mil utan att gå sönder? Vagn nummer tre, alltså den jag sprungit två gånger över USA med, är i stort sett intakt med undantag för gummit i handtaget som är blankslitet och sprucket. Jag tror att vagnen med några däckbyten skulle palla för många fler kontinentlöpningar, däremot tvivlar jag på om föraren skulle göra det.

Kan det vara den extremt höga kvaliteten som fått Baby Jogger att sluta tillverka Perfomance, den kanske bästa löpvagnen i världen? En vagn som är outslitlig tjänar man inga pengar på. Generalagenten i Sverige har plockat bort den ur sortimentet och den verkar också vara svår att få tag i utomlands.

Trots joggingvågen är det förvånande få som springer med löpvagn i Stockholm. Och nästan alltid handlar det då om vagnar med relativt små hjul. Jag är dessutom rätt ensam om att springa utan barn i vagnen, däremot med en massa matkassar, ved etc. I tunnelbanan och på pendeln väcker vagnen nyfikna frågor:

-Vad är det där? En cykel . . . ?

Trots glädjen över nyförvärvet går löpningen tungt just nu. Jag har fått någon sträckning i baklåret, haltar och krypkör. Veckan summeras därför till fem mil.

Keep on running!

Skadad. Jag linkar fram som en skadeskjuten kråka. Det kan ta lång tid innan jag är återställd.

Jag brukar påstå att jag nästan aldrig är skadad. Det är väl delvis sant men minnet är kort; man glömmer det tråkiga, det vill säga skadorna, och minns bara det roliga.

Egentligen är det väl ingen katastrof, jag har sedan någon vecka tillbaka drabbats av piriformis syndrom, en liten muskel djupt inne i rumpan som av okänd anledning blivit inflammerad och nu trycker på ischiasnerven. Det hugger till i baklåret vid varje stegisättning men att springa på band går någorlunda bra.

Skadan kom smygande och först trodde jag att det var artrosen som kommit tillbaka. Men det är jag rätt övertygad om att det inte är. Piriformisbesvär har jag haft några gånger tidigare och jag vet att det kan ta minst en månad innan man är bra.

Varför inte totalt löpstopp? Det brukar ju vara patentmedicinen mot de flesta löparskador. Nej, erfarenheten talar emot detta. Jag tror inte att tillfrisknadet skulle påskyndas. Dessutom skulle jag må sämre och så länge jag kan springa nästan helt smärtfritt på band  fortsätter jag med detta. I praktiken är det ändå vila jag nu ägnar mig åt - mängden har skurits ner till ett minimum och hastigheten på bandet är låg. Vid de tidigare piriformisbesvären släpade jag foten i marken så det hördes lång väg när jag kom. Då gjorde jag några kortare löpuppehåll men märkte ingen förbättring. Så det är keep on running som gäller tillsvidare.

Ja, tillsvidare för kroppen är så vist konstruerad att den kommer att säga ifrån om det inte går att springa. Och jag gör inga dumheter med att äta smärtlindrande för att kunna träna. Nu är det stretching som gäller.

"Tack vare" artrosen och all styrketräning på gymmet har jag blivit väldigt stark i lårmusklerna. Nu klarar jag nästan maxvikten i benlyft.

I år är första året jag ägnar mig åt så kallad streak running, det vill säga löpning varenda dag. Det är stort internationellt, engelsmannen och storlöparen Ron Hill t ex har sprungit varenda dag under 50 år i sitt 76-åriga liv. Många fnyser åt detta "vansinne" men jag kan se en poäng i det hela: du har en liten (?) press på dig att röra dig varenda dag (minimikravet är löpning 1 mile per dag, det vill säga 1,6 km). Jag har satt min gräns vid 2 km per dag.

Trist att vara skadad och troligen missa veteran SM i halvmaraton om cirka två veckor. Mer bekymmersamt är om jag också måste ställa in Jans och mitt Tysklandsäventyr i mitten av maj men det ordnar sig nog med den saken.

Keep on running!

Bild från den norska inbjudan till löparseminariet på Bislet i Oslo den 30 april. Mer om seminariet kan du läsa här.

Huvudet är minst lika viktigt som benen vid extremt långa löpningar, t ex för den som funderar på att springa över en hel kontinent. Med starka ben kommer man långt men inte hela vägen om inte knoppen också är med på noterna.

Jag har fått en inbjudan från BIIEF (Bislett International Indoor Endurance Festival) att på ett löparseminarium i Oslo den 30 april tillsammans med bl a Rune Larsson berätta om mina löpningar över USA, Eftersom publiken är löpare, troligen många ultralöpare, har jag tänkt att riktigt nörda ner mig i de psykiska aspekterna vid långa ensamlöpningar. Jag är vanlig motionär, ingen elitlöpare utan pensionär- hur tänkte jag, hur gjorde jag för att klara ensamheten och svårigheterna? Jag kommer att bjuda dig på en mängd tips som funkade för mig.

Välkommen till Oslo! Arrangören bjuder på fritt inträde och gratis middag.

Keep on running!

Känslan av att lyckas springa många timmar och färdas långa distanser är det som jag tycker är allra häftigast, säger 24-årige Max Själin, studerande från Umeå.

Med terrängskor och snöskor och en liten pulka bakom sig sprang/snöpulsade Max Själin hela Kungsleden mellan Abisko och Hemavan, 45 mil på tolv dagar. En stor prestation av ett blåbär på ultrahimlen.

Som bloggare och långlöpare får jag kontakt med många likasinnade. Max Själin, en kille jag aldrig hört talats om, hörde av sig och hade lite frågor om hur det är att springa långt med en babyjogger. Jag blev nyfiken och det visade sig att Max var en högst intressant person, en äventyrare och ultralöpare med potential och ett pers på 10 km på fina 34.04. Målet i år är att springa bra på Spartathlon (24 mil) och kvalificera sig till VM i 24-timmarslöpning 2016.

Det är högt ställda mål av en person som sprungit seriöst under bara något år. Men han har en bakgrund som skidåkare och det han hittills presterat som löpare bådar gott.

- Hösten 2013 fick jag för mig att springa de elva milen från Nikkaloukta till Abisko i form av Fjällrävens vandringevent Fjällräven Classic. Efter att ha kommit i mål, slagit banrekordet och haft en häftig dag, mentalt och fysiskt  insåg jag att den typen av löpning var det jag borde hålla på med, berättar han.

Vad fick dig till att springa Kungsleden, dessutom vintertid?

- Jag var på ett tio veckor långt löparläger i Arusha, Tanzania men tvingades resa hem efter tre veckor. Jag drabbades av hundallergi och för att dämpa besvikelsen ville jag ha en ny utmaning och det blev Kungsleden vintertid.

Vädret var bra och han sprang mestadels längs Kungsleden, ibland dock utanför i skoterspår. 15 av de 45 milen ssprang/lufsade han i snöskor. Här hittar du packlistan

Packningen vägde hela 24 kilo. Det kan jämföras med mina 19 kilo under det senaste coast to coast och då ingick ändå joggingvagnen, Max gjorde liksom jag, "lyxade" till det och bodde under tak alla nätter med undantag för en natt då han övernattate under bar himmel och en annan i ett vindskydd.

Var det inte osäkert om du skulle få plats i STF:s fjällstugor längs leden?

- Nej, jag hade förbokat de första nätterna. Därefter bokade jag efter vägen när jag visste mer exakt hur långt jag skulle hinna. Även om det är sämre täckning på fjället så har man oftast täckning på mobilen någon gång under dagen.

-Dessutom riskerar STFs fjällstugor aldrig att bli fulla. De har som policy att alltid erbjuda boende åt vandrare/löpare längs Kungsleden. Även om alla sängar är fulla så får man i alla fall en madrass, värme och tak över huvudet. Men jag hade inga problem med att det var fullt.

Svårigheter under löpet?

- Egentligen inga. Natten i vindskyddet var inte speciellt kall, bara någon minusgrad  och jag hade varm sovsäck, sovsäcksöverdrag och en vindsäck att lägga mig i. Och andra utenatten grävde jag en säng i en snödriva, att gräva en grop är farligt eftersom man kan bli koldioxidförgiftad.

Navigeringsproblem?

-Nej, inte heller det trots att jag saknade gps. De flesta sträckor är skoterleder eller har ledkryss. Men en gång hade jag dålig sikt när jag korsade ett fjäll och då använde jag karta, kompass och höjdmätare.

Vad kostade äventyret?

-Boendekostnaden blev 3 000 kronor, alltså 300 kr/natten i STF:s stugor. Mitt råd är att ta in i stugorna om man ska ut och springa 6-8 timmar dagen därpå. Annars är ju alternativet tält.

PS

I helgens ultratävling TEC i Täby utklassade Max konkurrenterna genom att vinna 100-milesloppet på fina 14.07 (det svenska rekordet har Jonas Buud på 12.32).

---

Åkte i helgen till Göteborg, dock inte för att springa veteranSM i halvmarathon eftersom jag är fortsatt skadad. Löpningen går dock bättre (tio mil denna vecka) men jag är långtifrån bra så damens rollator i bakgrunden hade inte varit helt fel att ha . . .

Keep on running!

Klicka på karatan för att se detaljerna kring mina sju långlöp i USA! Totalt har jag sprungit i 30 delstater.

Titta på kartan- där har jag ritat in alla mina långlöp i USA. Kanske blir det en linje till på kartan nästa år . . .

Jo, tanken på ett femte coast to coast lever vidare. Inga beslut är dock fattade, än mindre vilken rutt jag ska springa. Men jag bedömer det som fullt realistiskt att våren 2016 ännu en gång löpa de cirka 500 milen över den amerikanska kontinenten. Och jag gör det på mitt sätt; ensam med en baby jogger.

Jag skulle bli en av de äldsta kontinentlöparna (fyller 68 nästa år) och förmodligen dessutom slå "världsrekordet" i antal löp över USA. Statstiken är inte helt tillförlitlig men så vitt är känt delar jag med mina fyra löp rekordet med en amerikan, som dock hade följebil alla gånger. Jag gör inte det här för att slå några rekord utan bara för mitt höga nöjes skull.

Åldern har inte så stor betydelse som många verkar tro. Det handlar mera om den mentala inställningen än fysisk förmåga. Och lika viktigt är att ha familjens stöd, min fru har i alla fall inte sagt nej till planerna.

Närmast väntar Jans och mitt Tysklandsäventyr i mitten av maj då Jan rullar och jag springer de cirka 35 milen mellan Koblenz och Amsterdam. Bekväma som vi är färdas vi medströms Rehn. Ännu är inte min skada helt läkt men löpningen går lättare för varje dag.

Keep on running!

Rune Larsson har varit min mentor och utan hans stöd och råd hade jag aldrig vågat mig på mina coast to coast. Nu möttes vi på Bislet i Oslo där vi medverkade som föredragshållare på ett löparseminarium.

"Kontinentlöparnas Konung", kallar Rune Larsson mig för. I hans kommande bok, som ges ut i februari, har han tillägnat mig en sida. Hedrande att få sådana omdömen från sin lärare.

Ja, ultralöparen Rune Larsson, som tre gånger vunnit Spartahlon, sprungit över USA, rott över Atlanten och utfört en mängd andra bedrifter har betytt mycket för min löpning. Jag gillar Runes filosofi, som har likheter med min egen. Rune är för det enkla, man ska inte krångla till saker och ting- Just do it som Nike, säger och Keep on running, som jag uttrycka saken. Men på en punkt är vi olika; Rune checkar helst in på sunkiga motell som har kvar skylten "color tv" medan jag söker lite lyxigare boende.

Igår möttes vi på en löparkonferens i Oslo. Rune höll ett inspirerande tal om vilka egenskaper som krävs för att bli en bra ultralöpare och själv berättade jag om de psykolgiska aspekterna bakom ett coast to coast.

Jan rullar in i Söderfors efter en 30 km lång tur över Mehedeby. Nu ska det smaka gott med lunch på Söderfors Herrgård.

Min tur  från Tierp  till Söderfors Herrgård blev 23 km. Här har vi varit flera gånger och snart föräras vi kanske ett stambord.

Äntligen skadefri! Löplusten är tillbaka och nu ligger jag åter på höga träningsmängder. Dagens tur med brodern Jan gick till vackra Söderfors vid Dalälven.

Det var idag  lite av en generalrepetition inför vårt stundande Tysklandsäventyr. Om drygt en vecka börjar vi rulla längs Rehn, Jan på sina skridskor och jag springandes med min babyjogger. Vi startar i Koblentz och avslutar i Amsterdam, cirka 35 mil. Det här blir en behaglig tripp;  dagsetapper på beskedliga 3-4 mil, vi springer på cykelbanor, tar in på ganska hyggliga hotell, följer floden medströms, får en fallhöjd på cirka 100 meter och passerar metropoler som Bonn, Köln, Düsseldorf och Duisburg.

Löpningen har börjat gå lätt igen, borta är besvären med piriformis syndrom. Jag vet inte riktigt vad som gjorde mig frisk men alla stretchövningar har nog gjort sitt. Det där riktiga klippet i steget saknas dock fortfarande varför jag tvekar att ställa upp i tävlingar men kanske blir det en i Tyskland ändå.

Vilken underbar löptur jag fick på småvägarna mellan Tierp och Söderfors! Dessutom årspremiär för solkräm och kortbyxor. Det blev faktiskt lite av coast to coast-feeling över det hela. Och gissa vem som kom först fram till Söderfors? Jo jag, men Jan rullade sju kilometer längre.

Korsar Dalälven vid Söderfors.

Keep on running!

Jag får se mycket på mina långlöpningar, här backsippor längs Lundavägen norr om Vallentuna. Joggingvagnen är med på de flesta löpningar. Klicka på bilden så ser du sipporna.

En härlig mängdvecka är över. Jag fick ihop 17 mil ganska lätt. Så är det när man är skadefri och fått löpglädjen tillbaka.

Jag har ägnat mig åt formtoppning inför Jans och mitt Tysklandsäventyr om en vecka. Då ska vi under nio dagar springa/rulla cirka 36 mil längs Rehn, från Koblentz till Amsterdam. Nu väntar en lätt träningsvecka och förhoppningsvis inträffar superkompensation efter hårdsatsningen.

Ska du göra en sådan här satsning gäller det att lägga upp träningen lite smart. 17 mil på sju dagar innebär i snitt 24 km per dag. Det skulle både vara tungt och farligt att springa så mycket bara på ett löppass, bättre då att dela upp det på flera. De flesta av veckans dagar har jag kört dubbelpass och ibland trippelpass. Där har du fördelen med att vara pensionär! Vi har det som de flesta andra inte har; tid.

Så gott som all träning har varit lugn distanslöpning utomhus, ibland lite terränglöpning i Karlbergsparken. Men jag har också sprungit på löpband, mestadels långsamt. Fast idag "tävlade" jag mot en annan pensionär på bandet intill- så fort han ökade hastigheten ökade jag lite till. Till sist gav han upp. Fånigt, javisst men träningseffekten ska kanske inte underskattas.

Keep on running!

Ett stort glas öl (alkoholfritt) smakade gott efter målgång. Tyskarna kan det här med att arrangera löpartävlingar.

Tyskland är favoritlandet när det gäller långlopp i Europa. Här har jag sprungit åtta gånger och idag hade jag turen att för första gången vinna min åldersklass.

Europas bästa långlöpare på veteransidan finns i Tyskland. Tyskarna är också mycket bra på att arrangera löpartävlingar. Hög materiell standard i största allmänhet, rimliga hotell- och restaurangpriser, cykelbanor över allt och en vacker natur gör Tyskland oemotståndligt för en svensk långlöpare. Det är väl nästan bara USA som kan konkurrera fast när det gäller cykelbanorna och löparna, ja då hamnar USA långt ner.

Min bror Jan och jag är just nu i Tyskland för att från staden Koblenz ta oss upp till Amsterdam, cirka 40 mil längs Rhen. Vi gör det på var sitt sätt; Jan åker rolerblades och jag springer med en baby jogger där vi har vår packning. Vi bor på hotell och lever lite lyxliv.

Jag laddade upp med att idag söndag springa en halvmara i Koblenz. Tyskarna är viserligen bra på att arrangera lopp men en klar miss var att man förlagt nummerlappsutdelningen till ett köpcentrum en mil utanför stan, ungefär som om Stockholm Marathon skulle ha nummerlappsutdelningen i Kungens Kurva. Skandal! Vad göra när man inte har bil och måste ha en nummerlapp? Springa dit naturligtvis men det blev bussen tillbaka.

Halvmaran gick längs Rhen och omgivningarna var fantastiskt vackra med borgar och slott på höjderna. Vi "fuskade" med att springa medströms så det här var en snabb halvmara trots några motlut.

Jag ställde mig långt bak i det cirka 800 personer starka startfältet. Det resulterade i att jag första halvtimman fick kryssa och springa om folk hela tiden. Jag tror det här var första loppet då knappt någon löpare sprang om mig, det var jag som plockade folk hela tiden. Jag blev etta i min åldersklass, M65 och vann en startplats till en annan löpartävling i Koblenz.

Av detta skulle man kunna tro att jag gjort ett storlopp. Men icke, mina 1.39.20 var en av de långsammaste halvmaror jag sprungit och tiden lär knappast räcka för att hamna på den svenska tiobästalistan i åldersklassen när året är till ända. Jag är dåligt snabbhetstränad, har nyligen kommit tillbaka efter skadeproblem (piriformis syndrom). Det här var årets första långlopp för mig så förhoppningsvis ska det gå bättre framåt höstkanten.

Överst på pallen, första gången någonsin i Tyskland.

Nu ska vi njuta av LSD i Tyskland och Holland, det vill säga long slow distance. Följ oss här på bloggen, du fårdagliga rapporter.

Keep on running!

En paus längs Rehn. Trots att vi följer floden var vi idag sällan särskilt nära den.

Sol och medvind. Vi fick en kanonstart på äventyret.

Nu har vi börjat rulla längs Rehn fast så mycket av floden har vi faktiskt inte sett idag. Samma sak hände i Värmland då vi rullade på Klarälvsbanan, då såg vi inte så mycket av Klarälven på grund av allt sly. Nu var problemet snarare att vägarna inte löpte längs floden eller att hus och industrier skymde utsikten. Idag passerade vi t ex ett nedlagt kärnkraftverk.

Men när cykelbanorna gick alldeles intill Rehn öppnades fantastsika vyer; vingårdar över allt i branterna, här och var en gammal borg eller slott och livlig pråmtrafik på floden. Don må flyta stilla men det är strömt i Rehn. Det märks; prämarna krypkör motströms och har dubbla hastigheten medströms. Även vi drar nytta av höjdskillnanden, fallhöjden från Koblenz till slutmålet i Amsterdam är cirka 100 meter.

Vi tar många pauser och här har vi stannat till utanför rådhuset i Bruhl-Lùtzing.

Dagens 34 km till Rheinhotel Vier Jahreszeiten i Bad Breisig gick ganska tungt. Visst kände jag av gårdagens tävling. Och svårnavigerat var det också, utan gps förstår jag inte hur vi skulle ha hittat. Morgondagen till Bonn blir förmodligen mycket lättare och cykelbanan slickar Rehn nästan hela vägen.

Keep on running!

Perfekta  löpförhållanden längs Rhen; medvind, ingen trafik, naturskönt och en osynlig nerförsbacke på flera mil. Det bidrog till att dagens etapp på 32 km till Bonn avverkades snabbt och enkelt. Enda missödet var att Jan råkade bryta sönder spetsen på sin stav. I morgon intar vi Köln!

Keep on running!

En utslagen tiggare utanför Kölnerdomen. Här såg vi en del tiggare men annars finns det inte så många på de tyska gatorna.

Koblenz, Bonn, Köln . . .  Tiggarna lyser med sin frånvaro i de stora tyska städerna. Varför kan man undra eftersom tiggeri inte är förbjudet i Tyskland.

De stora och eleganta utflyktsbåtarna ligger tätt längs kajerna utmed Rhen i Köln. Det är ett myller av turister och skolklasser. Pensionärerna dominerar och det vilar ett lugn och välstånd över allt.  Men var finns tiggarna? undrar Jan och jag när vi rullar in i Tysklands fjärde största stad. Här borde vara rena paradiset för dem.

Vi fortsätter in i centrum- Kölns affärscentrum är enormt, flera gånger större än Stockholms. Hemma är vi vana vid att det sitter tiggare över allt men här finns knappt några. Varför? Och dom få vi ser verkar mestadels vara "vanliga" tyskar, inga romer. Inga har handtextade skyltar, sitter bara tysta bakom sina pappmuggar.

Inne på McDonalds tvärsöver gatan vid centralstationen går en tiggare runt bland matborden. Han verkar smått aggressiv, går på varenda kund och några ungdomar intill oss gräver djupt i fickorna efter mynt. Är det verkligen tillåtet i Tyskland att tigga inne på restaurangerna? Tydligen inte, en polis stormar in men brådskan visar sig bero på att det var toaletten som pockade. Men efter ett tag motas tiggaren ut av personalen. Nej, den typen av tiggeri är tydligen förbjuden.

Debatten i Tyskland om att förbjuda tiggeri är den samma som Sverige. Vissa vill ha ett totalförbud men tiggeri på offentlig plats är tillåtet i hela Tyskland. Vad vi har förstått är reglerna i stort sett de samma som i Sverige med några undantag; har du en skylt måste du kunna bevisa att allt som står på den är sant, att bluffa till sig pengar är brottsligt.

Återstår då frågan; varför ratar romerna Tyskland? Landet ligger ju närmare Rumänien, har ett behagligare klimat och en rikare befolkning. Kanske finns det ändå vissa restriktioner? Eller kan det vara så att svenskarna är givmildare än tyskarna? Vi hoppas få svar på frågorna innan vi lämnar Tyskland och rullar in i Holland.

Dagens korta (29 km) och platta etapp avslutades i Köln. För att få lite "backträning" sprang jag upp de 553 trapporna och 98 höjdmetrarna i Kölnerdomens södra torn. Artosknät protesterade inte. Jans frustande hördes dock ända till Duisburg men nerför behärskade han carvingtekniken till fulländning. Klokt nog lämnade vi joggingvagnen och rullskridskorna på hotellrummet.

Keep on running!

Här korsar jag Rhen för första gången. Bron heter Fleher Brücke och är Tysklands största hängbro med ett spann på 368 meter och en pylon på 146 meter. Dagligen passerar på autobahn 76 000 bilar. Tur att det då fanns en cykelbana men den var svår att hitta, vi var kusligt nära att komma ut på motorvägen. Dagens etrapp Köln-Düsseldorf blev 40 km.

Keep on running!

Rheinbrücke Rees-Kalkar. Broar är de värsta passagerna för oss. Denna bro byggd på 60-talet prioriterade bilisterna medan cyklisterna och fotgängarna fick hålla till godo med en smal remsa av bron, ungefär som på Essingeleden i Stockholm.

På söndag rullar vi in i Holland. Äntligen säger vi för vi har börjat tröttna på wienerschnitzlar och tyskar som inte kan någon engelska (själva skäms vi över våra dåliga tyskkunskaper).

Det går bra för oss. Vi följer vårt körschema exakt. De två senaste dagarna har varit rätt tuffa; 45 och 48 kilometer. Jämfört med ett coast to coast är det dock inte så mycket men det är inte riktigt jämförbart. I USA brukar jag ta längre pauser, nu kör vi på rätt bra och det tar på krafterna.

Helt odramtiskt är inte löpet. Det uteblivna blogginlägget i fredags har sin förklaring. Då hände det som inte får hända. Jag var slarvig, min kamera ramlade ur fickan när vi var ute och åt på kvällen i Dusseldorf. Jag som annars brukar predika att man ska vara extremt försiktig. Vi har också haft en hel del trassel med internet, det är lite si och så med wifi på de tyska hotellen. Och idag här på stadshotellet i Emmerich krävde man 5 euro för internet. Vi "hämnades" genom att inte äta middag i hotellets restaurang utan välja ett matställe ute på stan som för ovanlighetens skull inte serverade wienerschnitzel.

En liten förja förde oss över Rhen strax norr om Dusseldorf. Hör var det så strömt och båttrafiken så tät att förjan hade problem att ta sig över floden.

Vägarna i Tyskland har generellt varit bra och det platta landskapet har gjort löpningen behaglig. Jan på sina rolerblades har vait lyrisk över den fina tyska asfalten som mininimerat rullmotståndet. Träd ut med vägarna har också minskat blåsten. Helt klart tillhör Tyskland favoritländerna föräventyr som det här.

Keep on running!

Äntligen Holland! Vi passerar gränsen mellan Tyskland och Holland via charmiga väg B8. Någon riktig skylt markerade dock inte grönsen. Själv försöker jag mig på ett glädjehopp men blir kvar med båda fötterna på jorden,

Efter 26 mils löpning genom Tyskland befinner vi oss nu i storstaden Arnhem i Holland. Det är fint i Tyskland men det känns ändå som om vi bytt upp oss från andra till första klass.

Det var länge sedan jag sprang så här mycket på en vecka. Och för Jan känns det ännu mera ovant. Dagsetapperna är ändå rätt beskedliga men idag var jag riktigt trött trots att det bara var lite drygt tre mil till Arnhem. Morgondagen blir nära fem mil. Förhoppningsvis ska en god natts sömn på fina Best Western Plus och kedjans erkänt förnämliga frukost ge oss nya krafter (jag är inte sponsrad av BW men kedjan tillhör mina favoriter).

Två elcyklar parkerade utanför en italiensk glassbar i Westervoort, Holland. De billigare modellerna kostar 1 500 euro och de lyxigare dubbla priset. Jan kastar lystna blickar på dyrgriparna.

Vi har kommit till elcyklarnas förlovade land. Ja även i Tyskland vimlar det av elcyklar. Konstigt att man knappt ser några i Stockholm. Men dom kommer säkert även till oss för det verkar vara ett väldigt praktiskt fortskaffningsmedel.

Vi slår oss i slang med två lyckliga cykelägare, pensionärer naturligtvis. Mannen berättar att cyklarna gör cirka 25 km/tim (dom tyska modellerna går dubbelt så fort), att man kan vara ut 2-3 timmar på en laddning och att cyklarna sällan krånglar trots all teknik. Man kan ställa in hur mycket pedalkraft man själv vill ge. Men vad vi förstår är elmotorn mer än en hjälpmotor. Vi ser nämligen inga svettiga och flåsiga elcyklister, de flesta har jackorna på medan det är mera lättklätt på de vanliga hojarna.

Pensionärer verkar vara en stor kundgrupp. Det får oss att undra om kanske kommunerna subventionerar elcyklarna, ungefär som man gör med  invalidfordon. Nä, så är det inte, får vi veta.

Vad händer om din cykel blir stulen?

-Är cykeln yngre än tre år får jag en ny av försäkringsbolaget, säger mannen.

Har du reservbatterier med dig?

-Nej, men det brukar gå bra att få gratisladda på cafeer och restauranger om man beställer in en kopp kaffe.

Uppenbarligen är elcyklarna mycket stöldbegärliga. För vi ser inga parkerade i vanliga cykelställ ute på stan. Själv är jag lika rädd om min joggingvagn och släpar alltid in den på hotellrummet. Men senaste natten fick den inte plats på rummet utan fick stå i ett olåst garge på hotellgården. Den natten fick jag ingen ro.

Keep on running!

Pensionärer ute på sina elcyklar. Observera att de inte bär cykelhjälm. Det verkar inga göra i Holland förutom tävlingscyklister. Observera också den fiffiga papperskorgen för cyklister.

"Holländarna tar bättre hand om sina höns än sina barn". Den drastiska liknelsen gjorde Jan idag.

Som Stockholmare är det lätt att hålla med. Hemma bär en majoritet cykelhjälm, här i Holland, Europas cykelland Nr 1, inga. Vansinne?

Vi gläds åt att hönsen i Holland får gå ute och picka. På dagens 5-milsetapp från Arnhem  till Amersfoort såg vi många gårdar med frigående utomhushöns. Alla cyklister vi mötte levde också ett fritt och sorglöst liv. Ingen hade cykelhjälm, inte ens barnen. Ungarna satt fram på föräldrarnas cyklar, ja ibland även någon där bak, och höll i ett eget litet styre. Det såg livsfarligt ut. Är Holländarna korkade?

Naturligtvis inte. Holland är ett av Europas cykeltätaste länder och också ett av det minst olycksdrabbade. Visserligen omkommer varje år cirka 200 cyklister, sex av tio är över 60 år, får jag veta av olycksstatistiken. Men det är relativt låga tal. Ett hjälmtvång skulle rent av kunna vara kontraproduktivt eftersom fler kanske skulle välja bilen framför cykeln.

Varför kan holländarna ändå visa upp så "bra" olyckstal? Ja, förklaringen får vi när vi springer på deras vägar: här cyklar man långsamt och det är cykelbanor över allt. Nä, det är nog snarare så att vi har mycket att lära från Holland. Den svenska cykelmiljön är inte bra.

Jan och jag är lite förvånade över hur bra det faktiskt rullar på. Löpningen och rolerbladeåkande går problemfritt och vi har roligt för det mesta. Däremot har vi lite problem med navigerandet, det är svårt att hitta trots gps. Jämfört med USA är navigeringen mycket svårare, främst på grund av att det finns så mycket fler vägar här och därmed fler möjliga vägval. Ibland kommer vi ifrån varandra och då sms;ar eller ringer vi till varandra. I det avseendet vore det något enklare att vara ensam.

Keep on running!